Bloggtoppen.se
[Valid RSS]

25 december 2007: Samling vid XBOXen.

Efter en lugn och fin julafton anstormades vårt hem av både Lenas och mina gamla vänner. En skön mix av gamla 60-talisttanter och farbröder och unga fräscha 70-talistpojkar (tyvärr inga flickor). Vår tanke var att bara umgås med en liten 80's Music Quiz som "starter" på kvällen. 80-talet är ju ändå någonting som båda dessa generationer kan referera till musikmässigt.

Det hela mynnade ut i en ganska skön afton där alkoholintaget varierade lika mycket som intresset för TV-spel. Det var inte alla som lockades av att sätta en gitarratrapp i händerna och leka superstar framför TV-apparaten men det var nog vi som huserade nere i källaren ganska glada för.

Årets "stora" julklapp blev här hemma nämligen en XBOX 360 efter önskemål från barnen som nu har tröttnat på att det inte släpps några nyheter till gamla Nintendo Gamecube. Spelet Guitar Hero kom på andra plats på önskelistan och eftersom både Lena och jag vet hur kul det är så tyckte vi väl att det var en bra idé och lät det bli hela familjens julklapp från tomten.


23 december 2007: Da'n före däckareda'n

Måndag: Jobb. Tisdag: Jobb. Onsdag: Upp tidigt för att hinna med alla privata bestyr. Torsdag: Jobb. Fredag: Jobb. Lördag: Jobb. Söndag: JOBB!!!

Så har min vecka sett ut. Det känns som en evighet sedan jag fick sova ut. Men nu har jag tre dagar på mig att göra detta. Som synes började jag redan några minuter efter att ha kommit hem från jobbet idag. Göteborg och dagarna innan jul är ingenting för mig. Det är då man somnar redan vid köksbordet trots att två smörgåsar med nygriljerad skinka står framför näsan på en...

GOD JUL!


12 december 2007: Bengt Andersson död

Detta är nästan lite otäckt med tanke på att jag nämnde hans "aktningsvärda ålder" för 10 dagar sedan. Enligt en uppdatering på Wikipedia avled han stilla denna den 12 december 2007 och blev alltså inte mer än 85 år. Känns nästan lite rörande att se honom på DVD:n med "Julstrul" nu varje dag fram till julafton. Han var en kul personlighet som utstrålade livsglädje och humor. Förutom sina upptåg med Staffan Ling sysslade han med andra tåg i sitt liv. Han var nämligen lokförare till yrket.

Bengts karriär inom media startade på Sveriges Radio i Umeå. Han fick göra ett eget program där som hette John Skejk Show där Bengt blandade jazzmusik med lite kåserier. Det var SR som han mötte Staffan - ett lyckosamt möte eftersom de ju gjorde en hel del bra barnprogram under 80-talet. Förutom julkalendern 1984 syntes han tillsammans med Staffan i program som Sant å Sånt, Skrivklådan och i filmen Sällskapsresan 2.

Vila i frid, Bengt! Vi är många som kommer att minnas dig med glädje!


2 december 2007: Även gamla luckor är kul att öppna

Jag har ingen aning om kvaliteten på årets julkalender i SVT. Har inte hunnit kolla in den ännu (brukar göra det varje år trots att jag har uppnått vuxen ålder). Däremot har jag en halvtimmas glädje och nostalgi att uppleva varje dag fram till jul. Jag blev mycket överraskad och glad när jag fick reda på att TV:s julkalender från 1984 nu finns på DVD! Ja, det är alltså Julstrul med Staffan Ling och Bengt Andersson vi talar om. Jag var ett stort fan av dessa herrar som liten och tittade med glädje på alla deras program som "Sant å sånt" och "Skrivklådan". Deras julkalender var emellertid något extra. Den utspelade sig på en lanthandel i Västerbottens glesbygd. I det inledande avsnittet ska ägaren fara iväg på solsemester och Staffan och Bengt dyker upp i byn för att vikariera i Postverkets tjänst. Sissela Kyle, Bert-Åke Varg och Svante Grundberg är andra som medverkar i serien.

Jag minns att jag och en barndomskompis lekte Julstrul ett bra tag efter att det hade sänts. Vi skapade helt enkelt vår egna fjällkoopra hemma och spelade upp egna scener och gjorde våra personliga tolkningar av karaktärerna ur serien. Min far hade försett mig med signaturmelodin på kassett och denna skulle givetvis spelas varje gång vi började leka Julstrul.

Bengt har inte synts i rutan de sista åren. Enligt uppgift har han gästspelat tillsammans med Staffan i ett matlagningsprogram för ett tag sedan men i övrigt dragit sig tillbaka från mediavärlden. Han bor fortfarande i Umeå och är 85 aktningsvärda år gammal. Staffan, 63, syntes senast i rutan i SVT:s program Go'kväll där han fick välja gäster till den fiktiva middagen som äger rum i programmet varje vecka.


11 november 2007: Aspås i Alingsås

I somras innan våran årliga tur till Norge gjorde vi ett besök i Aspås som ligger i Krokoms kommun väster om Östersund. Där bor min gamle barndomsvän Evert och hans kära Malin. För oss blev denna lilla resa till deras paradis i Jämtland en synnerligen minnesvärd upplevelse. Jag blev inte bara förälskad i deras vovve Popsy - jag fann även det totala lugnet och friheten. Avstånden är långa och skogarna oändliga när man åker till Aspås. Och när man till slut kommer fram till Evert och Malin omges man av en fantstisk utsikt åt alla de väderstreck. Det känns som om man både kan se tillbaka ända hem och framåt in i det väntande Norge.

Denna novemberdag vände vi på steken och de fick komma hit till Alingsås istället. Det blev en trevlig stund fylld av prat, mat, promenader och skratt framför TVn.

Kontentan av allt detta är att jag ibland känner en oerhörd saknad av de vänner jag för 10-15 år sedan hade så nära mig i Herrljunga. Då bodde vi nästan alla på samma fläck och även om vi kanske inte umgicks varje dag så hade man ändå en mer regelbunden kontakt. Nu har vi inte bara avstånd mellan oss utan även vuxenliv och arbeten. Så med hälsan i behåll kanske pensionen kan vara något att se fram emot. Då flyttar vi hem till Herrljunga allihop igen och spelar nätverksspel på Hemgården!


4 november 2007: Peter Apelgren - en riktig sköjare av stora mått!

Nu har det gått en månad sedan Peter Apelgrens nya show "Lycka till" hade premiär i Kanal Lokal Göteborg. Själv har jag Tele2 kabel-TV och de har förstås inte kanalen i sitt utbud så jag har helt enkelt låtit min mor spela in programmen åt mig. Hon har TV-antenn på taket och en DVB-T digitalbox med inbyggd hårddisk. Hon är alltså ett perfekt offer för detta inspelningsuppdrag.

Jag har skrattat åt herr Apelgren ända sedan han dök upp i rutan runt 1995 då Erik Blix hade något söndagseftermiddagsprogram på SVT. Sedan var det naturligtvis i programmet Rally på P3 som skrattsalvorna fortsatte (Leif Lotus, Dr Sadness och andra figurer) och icke att förglömma - Parasit-TV som gick på SVT för ett antal år sedan där även Anna Mannheimer (Peters fru), Kajsa Ingemarsson, Cecilia Frode och Jonas Inde medverkade.

Nya programmet Lycka till är hur som helst ett fantastiskt roligt program. Jag kikade igenom de fyra första avsnitten för några dagar sedan och insåg att vi har med en mästerlig humorimprovisatör att göra. Till alla er som inte förstår denna typ av tokerier och mest undrar vad fanken karln håller på med är jag den förste att beklaga. Själv har jag fruktansvärt skoj! Ett smakprov ur första avsnittet kan beskådas här nedan. Blir man sugen på mera så kan faktiskt samtliga avsnitt beskådas på programmets hemsida.



24 oktober 2007: In concert: Mark Kozelek och Promise and the Monster

Vi var på konsert i Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus denna afton. Det var Mark Kozelek (även känd som Red House Painters och Sun Kil Moon) som hade lockat dit oss. Senast vi såg honom spela var år 2000 i Bragebacken, Slottskogen. Då var det på minifestivalen Embryo (som sedermera gick under namnet Accelerator).

Karln har blivit äldre och grinigare men han har fortfarande en helt fantastisk stämma och lirar gitarr som en gud. Men frågan är om han trivs i situationen på scen. Han verkade jetlaggad och allmänt stönig. Dessutom stämde han gitarren i några minuter mellan varje låt. Men det blev nästan lite humor av detta och en skön kontrast till de känslomässiga och fina melodierna. Lite för få gamla hits, annars var vi väl nöjda!

Innan Mark äntrade scenen fick vi stifta bekantskap med en tjej som heter Billie Lindahl. Hon gör musik under namnet Promise and the Monster. En perfekt mix av goth, indie och folkmusik framförd av denna shoegazeaktigt blyga tjej med ett anlete som skulle kunna vara en porslinsdockas. Jag är ju sedan länge en riktig sucker för sån här drömsk musik. Hösten är räddad! Jämförbara artister i min samling torde vara Slowdive, Stina Nordenstam, Dead Can Dance, etc.

Så det kändes verkligen som om man fick valuta för de 200 kronor som biljetten kostade! Stenhammarsalen är för övrigt lagom stor, levererar ett mycket bra och lagom högt ljud och man sitter relativt bekvämt. Det är på detta vis man vill uppleva musik efter 30-strecket...

Ett par videosnuttar med Mark Kozelek respektive Promise and the Monster för er som inte känner till dem:



7 oktober 2007: The Studio

Lena och jag blev inbjudna av en vän till The Studio i Göteborg. Deras slogan är "by invitation only" - du blir inbjuden genom någon och får i din tur bjuda in dina kompisar till fotografering. The Studio firar sina nya större lokaler i Nordstan med gratis make-up och porträttfotografering á ca 60 bilder. Möjlighet till tre klädbyten för att kunna föreviga sig själv i både kostym och slackermundering om så önskas. Efteråt får man titta igenom alla bilderna tillsammans med personal och köpa den eller de bilder man blir nöjd med.

Från början var det tänkt att Lena och några tjejkompisar till henne skulle åka iväg på den här inbjudan men då de fick bortfall på ett par personer så kom jag på (den ur ekonomiskt perspektiv helidiotiska) idén att följa med. I mitt tröga sinne tänkte jag förstås att gratis är gott och att det bara kunde vara kul att åka med och se hur det är att bli lite mejkad och plåtad, för jag har faktiskt aldrig tidigare gått till någon porträttfotograf eller liknande.

Men det blir ju "tyvärr" väldigt bra bilder när man får lite smink, rätt ljus, färg och bakgrund. Fotograferna hjälper en med poser och färgsättningar. Och om man vill bli plåtad tillsammans med en kompis eller pojk/flickvän så är det inte några problem.

1 bild = 250 kr och sedan blir det "billigare" ju fler man köper genom en djävulskt lömsk pristrappa som ihop med oemotståndliga bildresultat gör att man lätt åker dit om man inte tänker sig för ordentligt.

Vi var på plats mellan 15.00-19.30 så det tar en stund att genomgå det hela.

Man får med sig bilderna hem på en CD där de ligger i ett högupplöst JPEG-format. Fler av bilderna på oss kan man se HÄR.


29 september 2007: Bok och bibliotek - bokmässan i Göteborg

Jag kände ett oväntat sug efter att gå på bokmässan i år. Har svårt att exakt definiera vad orsaken var men ibland ska man inte analysera utan bara "go with the flow". Sagt och gjort - jag begav mig dit och ställde mig i den nästan löjligt långa kön in till Svenska Mässan. I det läget hade en fribiljett varit guld värd.

Efter ett hett tips om en kortare kö nere vid Scandinavium förflyttade jag mig dit och var inne på några minuter. Försökte scanna av utställningen någorlunda systematiskt genom att kolla in kartan men redan efter en kvart var jag helt vilse och återkom till samma ställen hela tiden. Folkmassan var enorm, luften tung att andas och surret kompakt som en fet technolåt på hög volym.

Nu tror ni att jag betalade 120 kronor för att lida i några timmar men så var inte fallet. Det fanns mycket kul att se även om tecknen på utmattning och trötthet gjorde sig påminda efter ett par timmar. Det blev inte så mycket inköpt men en del inspiration och tips följde med hem i kassen.

Jag träffade bara två bekanta på mässan (en kollega och en granne) vilket kändes en smula förvånande. Däremot "spottade" jag följande kändisar: K-G Bergström, Carl-Jan Granqvist, Leif GW Persson, Jan Guillou, Ulf Lundell, Rachel Molin, Peter Birro, Alexandra Pascalidou, Dick Harrison, Bert Karlsson, Ebbe Schön, David Lega, Ulf Elfving och Ola Lindholm. Inte illa pinkat om man hade varit autografjägare...


25 september 2007: Alla hänger på "Fejan"

Det har på sistone talats mycket i media om Facebook. Ännu ett socialt nätverk på internet. Ännu en sajt att fläka ut sig och samla vänner på. Jag var från början fast besluten om att inte hoppa på det tåget också. Det kändes som om Last.FM räckte samtidigt som Google's liknande och numera av brassar sönderspammade sajt Orkut inte var kul mer än i några timmar. Vad var syftet liksom?

Ja, själva grundidén med Facebook var från början att skapa en form av intranet på ett universitet som underlättade för studenterna att hålla kontakten med varandra och uppdatera sig om vad som händer.

Mark Zuckerberg pluggade på Harvard och är killen som under 2004 grundade Facebook. Sidan var då endast tänkt att användas av studenterna på Harvard och det hela blev där en succé rätt snabbt. Med tiden anslöts flera skolor och sedan slutet av 2006 är Facebook tillgängligt för alla som har en giltig e-postadress. I Sverige har antalet medlemmar ökat explosionsartat de senaste månaderna (när detta skrivs är 348 274 medlemmar anslutna till nätverket Sweden). Frågan är bara hur länge man kan hålla på och söka efter gamla grannar, skolkompisar, avlägsna släktingar och andra bekanta från förr och nu. Någonstans borde ju det säga stopp och då är frågan om man loggar in varje dag för att se om något nytt har hänt?

Sedan den 13 september har jag samlat på mig 61 vänner varav ungefär två tredjedelar av dem är folk som jag redan har kontakt med via internet eller på andra sätt. Den resterande tredjedelen är lite kul dock; gamla skolkompisar man inte hört av på evigheter och folk man jobbat med eller på andra sätt mött under en period i livet - folk som man kanske undrade vart de tog vägen. Det är därför spännande att se vad de gör nu för tiden och inte minst hur de ser ut. Dessutom är det någonting beroendeframkallande i själva sajten med dess användarvänliga och attraktiva gränssnitt á la Web 2.0 samt upplägget att i kronologisk ordning kunna följa aktiviteter och händelser som ens vänner deltar i. Man kan se hur de mår, vad de gjorde här om dagen och kanske har de lagt upp några nya bilder i sina fotoalbum rent av. Dock kan jag leva utan många av alla dessa applikationer som går att addera till sin profil. Bita varandra som vampyrer, rangordna kompisar och andra fånerier... det känns nästan barnsligare än Lunarstorm. Men kanske ska man ta det med en nypa salt. Det är ju trots allt på detta sätt vi vill umgås nu för tiden... Eller?

Men som någon forskare har sagt angående fenomenet: Facebook ger inte fler kompisar utan snarare en längre lista på ytligare bekantskaper. För vi är fortfarande människor som behöver ordentlig kontakt i det verkliga livet för att bli riktigt nära kompisar. Dessutom har tidigare vänskapsforskning visat att en vanlig människas bekantskapskrets i regel består av 150 personer med cirka fem närmare vänner. Den här siffran är så pass återkommande att man ansett att människan inte är kapabel att hålla sig ajour med fler personer på en och samma gång. Så jag antar att vi får ta det för vad det är. Dock ska jag fysiskt möta två gamla kompisar som jag inte har sett på 12 år och som jag har saknat ganska mycket. Och det tack vare Facebook!


8 september 2007: Mia och Klara

Äntligen har deras TV-serie blivit verklighet. Mia Skäringer och Klara Zimmergren heter tjejerna, som tidigare underhållit vissa av oss i Sveriges Radio P3:s program Roll On. Dessvärre nådde aldrig deras härliga humor ut till alla målgrupper varför denna nya komediserie i SVT är perfekt för de något äldre att äntligen upptäcka alla de sköna figurerna i Mias och Klaras galleri.

Och att plötsligt synas och göra radio i TV är ju inte alltid förenat med självklar framgång men här har man uppenbarligen ingenting att frukta. De klarar av skivan alldeles galant och det är en sann glädje att få kroppsspråk och ansikten adderade till alla dessa karaktärer som man tidigare följt genom högtalaren. Frisörskan Gulletussan som pratar sönder och samman sina kunder och som vill göra allting mysigt, den 70-åriga och lätt osympatiska änkan Viveka Andebratt som genom Klara gestaltas på ett genialt sätt och Tabita på Skrantabacken som röker cigaretter vid köksfläkten, åker till Ullared och handlar och har barn med tre olika män. För att inte tala om Ansi och Mona, klädesbutikens biträden som hatar sina kunder och inte drar sig för att förnedra och smäda dem på alla upptänkliga sätt. Vi älskar dem alla!

Det ska bli en fröjd att följa dem i TV. Onsdagar 21.30 i SVT1. Första avsnittet gick i veckan och finns att beskåda på svt.se eller i form av någon återstående repris. Missa inte!


7 september 2007: Musikkafé med Sounds of Silence

Äntligen fredag kväll, man har jobbat hårt nästan utan uppehåll i 7 dagar. Förkylning och feber ligger på lut men jag knarkar Treo för att kunna följa med Lena och vänner på musikkafé. Det var på Ljungblads konditori här i Alingsås som coverbandet Sounds of Silence uppträdde med sina tolkningar av Paul Simons musik. Jonas Lundberg och Johan Hammarstedt heter de två sångarna vars röster är som hand i handske tillsammans. Med musikerna Lollo Konnebäck och Kenneth Holmström återskapar de Simon/Garfunkel-musik på ett synnerligen välljudande sätt.

En riktigt smaskig räkmacka och starköl intogs före spelningen och stämningen var god på konditoriets övervåning. Ett ganska stort minus måste dock delas ut till arrangörerna på kaféet som inte tänkt på hur gästerna en trappa ner skulle kunna ta del av musiken. De var i princip avskärmade från både ljudet och artisterna vilket resulterade i ett under stundom irriterande bakgrundssorl från folk som inte deltog i konserten över huvud taget. När man inte bara betalar för maten utan även inträde för att få se och höra ett musikaliskt framförande av den här typen så kan man nog kräva bättring på den punkten.


18 augusti 2007: Augustifamiljärt på Slussens pensionat


Så var det äntligen dags för oss att återvända till det skärgårdsidylliska Slussens pensionat på nordöstra Orust. Som vanligt har de under sommaren bjudit på ett ganska digert musikprogram och vi hade ju siktat in oss på det spontana ihopkoket Augustifamiljen. Ebbot Lundberg (Soundtrack Of Our Lives) som familjefader, Nicolai Dunger, Caroline Wennergren, Theodor Jensen (The Plan) och Håkan Hellströms band som övriga familjemedlemmar.

Musiken var blandad, både egna hitar och covers från både förr och nu. Integrerad i spektaklet var en bröllopsfest för ett medelålders nykärt par som fick chansen att dansa till annat än wienervals. Ljudet var hårt distat och en smula för högt för pensionatets lilla matsal men med lite fuktat och ihoprullat dasspapper i öronen reglerades ljudnivån till perfekt läge. En och annan förundrad blick slängdes åt vårat håll vid tillverkningen av dessa nödproppar; man trodde väl att vi gjorde oss ett par jointar.

Lena träffade en av sina gamla idoler ur den svenska skådespelarfaunan och fick chansen att föreviga sig tillsammans med denne (se här).

Väl hemma klockan 02:15 var vi möra i våra kroppar och hesa i våra halsar efter all dans och sång. I september ska Weeping Willows gästa Slussen. Hade varit lite kul att återvända dit då, faktiskt.


2 augusti 2007: Mike Oldfield live på ny DVD

Jobbet har åter tagit över vardagen och det känns en smula bistert och tungt. Ända sedan jag fållades in i systemet, dvs när första klass på lågstadiet började, har jag haft en känsla av frihetsberövande. Då skolan, och nu jobbet, tar helt enkelt för mycket av min dyrbara tid! Ett problem jag lär få leva med tills jag blir pensionär om nu inte lottogudarna vill något annat.

Det är i det här läget man behöver unna sig plåster på såren i form av en DVD-skiva med Mike Oldfield. "Live at Montreaux 1981" är en gammal livespelning som legat och gottat sig i något arkiv genom alla dessa år för att nu komma oss fans till del.

Bilden är riktigt bra för att vara från 1981 och tre ljudalternativ finns; PCM Stereo, Dolby Digital 5.1 eller DTS 5.1. DVD-skivan (som lite lustigt nog är märkt med XBOX Compatible och PS2 Compatible) är 105 minuter lång och bjuder på följande spellista:

1. Intro
2. QE2 Medley: Taurus 1/Sheba/Mirage
3. Platinum - Parts 1-4
4. Tubular Bells Part 2
5. Medley: Conflict/Ommadawn
6. Tubular Bells Part 1
7. Punkadiddle

Det är riktigt kul för en gammal fanatiker att se detta. Då, 1981, satt jag och lyssnade på alla de här skivorna blott 5 år gammal framför min Panasonic-bandspelare som var tyngre än att jag orkade bära den själv. Nu, 2007 får jag återuppleva dessa fantastiska alster i skönt improviserade liveversioner. Fantastiskt!!!


24 juli 2007: Regn, redigering och källarsitteri

Oj, vad tyst det har blivit säger ni? Har han åkt på långsemester eller har han bara hittat något som är roligare att pyssla med än bloggen? Svaret lutar åt det sistnämnda.

Vad som är roligare just nu är faktiskt de 5 timmar med videofilm som vi tog med DV-kameran under årets semesterresa till Östersund/Aspås och sedan vidare in i Norge. Redan på 90-talet filmade jag en hel del norgeturer. Då åkte jag med farsan och vi hade en Hi8-kamera. Tyvärr var det svårt att klippa och klistra i materialet på den tiden då man inte hade tillgång till någon studio för videoproduktion. Jag fick försöka göra filmen så "färdig" som möjligt redan i kameran på resan och sedan föra över det hela till VHS hemma samtidigt som jag mixade originalljudet med passande musik.

Med den digitala tekniken blir det så enormt mycket roligare och möjligheterna är i det närmaste helt obegränsade. Efter att man har fört över sin DV-film till datorn är det bara att börja handarbeta i ett redigeringsprogram. Äntligen finns möjligheten att ta bort alla ointressanta scener, göra snygga övergångar och toningar, mixa in musik och få den att samverka helt och fullt med bilderna - med en precision som heter duga. När man tror sig vara klar bränner man en DVD och har någonting som är riktigt underhållande att titta på, inte minst för de vänner och släktingar som skall plågas med filmerna. Och den höga bild- och ljudkvaliteten är bibehållen.

Jag har suttit och häckat i gillestugan mest hela tiden sedan vi kom hem. Det är snudd på beroendeframkallande faktiskt. Möjligen lägger jag ut några episoder ur materialet här på cureomatic.com. Vi får se.


6 juli 2007: Videoblogg: Djurutställning i Nolhaga

Ja, vi har länge funderat på att införskaffa en videokamera och här om dagen blev det äntligen av. Då kan den simplaste djurutställning plötsligt bli intressant att gå på eftersom man får tillfälle att leka med den nya apparaten. Efteråt gick jag in i en smärtsam skapandeprocess och redigerade materialet till att bli vad som kan beskådas om man laddar hem de 17 mb wmv som finns här!


30 juni 2007: Djävulsk start på semestern

Satt och lekte med en äldre version av ljudredigeringsprogrammet CoolEdit under flera timmar igår. Eftersom vi har sett slutet av Twin Peaks på DVD nyligen så kände jag mig en aning inspirerad att koka ihop ett djävulsskratt. Sagt och gjort, jag plockade fram en bra mikrofon (i det här fallet den gamla miken som satt i vår Canon videokamera från slutet av 80-talet) och pluggade in den i datorn, la upp ett djävulskt garv och därefter lekte jag med lite pitch- och ekoeffekter i CoolEdit. Resultatet kan belyssnas genom att klicka på länken här nedan. Och nej, inga rättigheter är reserverade. Det är bara att använda filen till vad man vill, om så önskas! Håll till godo och djävulsk sommar på er!

http://cureomatic.com/temp/devils_laugh.mp3


25 juni 2007: Snart semester

Idag är jag ledig. Det tycker jag att man bör vara på sin namnsdag för övrigt. Tisdag, onsdag och torsdag är förenade med arbete. Men sedan, fredagen den 29 juni går jag på semester och tar inte på mig uniformen igen förrän i slutet av juli. Det är som vanligt relativt outhärdligt så här några dagar innan. Tiden segar sig fram och man vill helst av allt packa bilen och resa iväg mot nya mål redan nu - utan väntan.

"Nya mål?!", säger någon av er förundrat. Ska de inte åka till Norge som vanligt? Eeh, jo. Men i år tar vi vägen via Aspås utanför Östersund och hälsar på två sympatiska existenser som har bosatt sig där. Själv har jag inte varit i Jämtland på evigheter så det ska bli ett sant nöje att få återvända till detta messmörets och Dunderklumpens plats på jorden.


17 juni 2007: Potatisfestivalsfinal

Baksmälla? Nej, den undslapps faktiskt. Fast dagen har gått fort. Hann dock med att ta en sväng ner till Stora torget och beskåda finalnumret på årets potatisfestival. Den här gången var det After Shave som i sällskap med Anders Eriksson och Den ofattbara orkestern fick underhålla alingsåsarna. Och som synes på bilden var det en hel del kära återseenden från förr. Under det 60 minuter långa framträdandet lyckades jag faktiskt inte bara dra på munnen av nostalgi utan även skratta högt ett par gånger!


16 juni 2007: Potatisjoggen med röjarskiva som naturlig påföljd

Det är potatisfestival i stan den här helgen. Det innebär tre dagars avstängt centrum, knôkat med folk, en massa försäljningsstånd, aktiviteter och framträdanden på scen. Personligen nöjer jag mig med ett varv runt gatorna i innerstan för att inse att det inte lockar mig speciellt mycket.


Potatisjoggen däremot, är Alingsås tappra svar på Stockholm maraton och Göteborgsvarvet. Alla åldrar och kön är välkomna att anmäla sig och får välja om de vill springa 5 eller 10 km. Några f.d. arbetskompisar till Lena och mig for till stan för att göra loppet. Eftersom bansträckningen gick förbi alldeles här hemma så var det bara att sätta sig på gräsmattan på gården och beskåda spektaklet. Det var nog inte mer än ca 200 som sprang men det var ett skönt och synnerligen blandat galleri av löpare/stavgångare/promenadlystna.

Medan våra vänner gick i mål förberedde vi en sillamiddag för intagande efter återhämtning och dusch av de tävlande. Det hela resulterade i ett trevligt samkväm 12 personer emellan som i takt med nubbe- och likörintag övergick i något som skulle kunna kallas för en riktig jävla röjarskiva. Det hela mynnade helt enkelt ut i party och dans på klassiskt manér för detta sedan länge sammansvetsade gäng. Inte förrän runt midnatt klingade det av och några for iväg till öltältet på stan. Själv var jag ganska trött men hann inte att däcka före Lena så det blev min uppgift att ta hand om avrundningen på en synnerligen trevlig dag och kväll. Ett tack till samtliga inblandade!



11 juni 2007: Kristofers semester mot Ernsts sillmacka

Så var det då sommar igen och våra gråsprängda favoritprogramledare och lookalikes Kristofer Lundström och Ernst Kirchstegier byter plats i TV:s rampljus. Kobra vilar sig och låter kulturen dvala till förmån för en nytänd och närmast speedad Ernst som tar itu med ännu ett sommartorp; den här gången ett gammalt ruckel till lada som ska bli en stor och fin gäststuga.

Det är många som har en åsikt om Ernst. Det är lite Thomas Di Leva-varning på honom - antingen gillar man honom helt och fullt eller så avskyr man honom. Jag är övertygad om att många män väljer det sista alternativet bara för att de i själva verket blir osäkra i sina egna roller när det kommer en damernas läckerbit, som till synes har allt: Social, snygg, kreativ utav helvete, händig och dessutom en hejare på att laga piffiga små mellanmål. För många gubbar blir han nog för mycket. De känner sig helt enkelt hotade. Eller?

Här hemma diggar vi Ernst. Han framstår ju som en ganska snäll varelse som helt enkelt gör någonting av sina skills. Han kan väl inte rå för att han har fötts med dessa egenskaper? Även om första avsnittet av 2007 års Sommartorpet ger ett intryck av att Ernst är mer på G än nånsin (nästan lite i överkant) så låter vi oss roas och inspireras av honom så till den milda grad att Lena for upp i köket efter det första avsnittet i måndags och gjorde hans delikata sillmacka vilket satte piff på kvällens obligatoriska testund. Är det inte underbart så säg?


7 juni 2007: Pollen, stekhetta, förkylningar och andra saker med helvetet som leverantör

Jag måste vara en klen och/eller otursförföljd varelse vad gäller det fysiska. Besökte en läkare här om dagen för att få lite ordning på det här med vad som förmodligen är pollenallergi. I flera år har jag ju haft besvär, framför allt från midsommar då gräset(?) exploderar.

Vi konstaterade att jag med största sannolikhet är allergisk mot någon/några form(er) av pollen. Den hemska klådan i gommen och svalget, den rinnande näsan samt det faktum att jag inte lider under någon annan tid på året utgör tydligen grund för detta. Även den senaste tidens abnorma trötthet kan tydligen härledas hit.

Men det var tydligen inte nödvändigt att lista ut exakt vilken eller vilka frömjöl det handlar om. Jag fick ett kortisonliknande medel i sprayform som heter Nasonex. Detta skall snortas varje dag så länge säsongen håller i sig. Kruxet är nu att jag eventuellt har dragit på mig en förkylning också så det är svårt att känna någon förbättring i detta nu. Tempen visar lätt feber men vem fanken lider inte av övertemperatur i den här värmen?



6 juni 2007: Frågan på allas läppar: Hur ska nationaldagen firas?

En aktuell fråga i veckan har varit hur denna Sveriges nationaldag skall firas. För ska vi vanliga svenskar göra något av denna i kalendern relativt nytillkomna helgdag? Eller är det blott en dag befriad från arbete och med sofflockliggande som höjdpunkt medans nazister och vänsteraktivister tar hand om firandet?

För vår del utkristalliserade sig dagen som så att vi for till det numera ökända Ölanda där karéer grillades och hundpromenader togs. Treo och ett par koppar kaffe höll mig uppe åkommor till trots. Enligt somliga blev jag till och med en smula överenergisk av rusmedlen vilket kan beskådas på film här:



I övrigt såg dagen ut på detta sätt, för att sammanfatta den i några bilder:



1 juni 2007: Det är då den stora tröttheten rullar in...

De sista 2-3 dagarna har jag varit onaturligt trött/väck/okoncentrerad. I förrgår åkte jag hem från jobbet redan efter första halvlek. Kände mig märklig till mods och lyckades även med konststycket att köra fel väg med spårvagnen trots att jag sekunderna innan förklarade för en grabb att jag INTE går den vägen.

Igår blev det likadant. Sjukskrev mig, åkte hem. Jag kände ju mig helt allmänfarlig. Väl hemma utspelade sig precis samma sak som dagen innan: jag sov som en gris i flera timmar och visste inte var jag befann mig när jag vaknade.

Alla har sina teorier om vad detta kan vara. Själv orkar jag inte ens fundera på det. Får jag bara existera i fred ett tag så löser det sig nog. Kanske.


23 maj 2007: Morris mitt i naturen

I juni förra året skrev jag om Morris (_SE HÄR!_) och grodan som blev hemsläpad till vår altan. Den intog ju en ganska märklig position med frambenen vända med utsidan utåt och över huvudet, som om den försökte säga att den gav upp. Jag skickade bilden till Mitt i naturen och frågade lite om det märkliga beteendet.

I kväll, nästan ett år senare, fick vi svaret när frågan togs upp tillsammans med en grodexpert som studerat bilden. Även för honom var det ett ovanligt beteende och han hade bara sett något liknande själv en gång tidigare. Ingen vet säkert vad det hela betyder men gissningsvis handlar det om att grodan försöker se farlig ut snarare än att den försöker skydda sig. Och nog funkade det alltid, för grodan slapp ju undan den där gången...

Programmet går att se på svt.se/inaturen för den som är intresserad! Frågan tas upp ca 12 minuter in i programmet.


17 maj 2007: En duggande eftermiddag på Liseberg

Jag minns inte hur många år sedan det var som jag besökte Liseberg. Men det var med ganska små barn i sällskap vilket gjorde att man inte åkte några direkt intressanta attraktioner för egen del. Som förare i kollektivtrafiken blir man under sommarmånaderna dessutom lite trött på ordet "Liseberg" eftersom chockvågen av turister som kliver ombord på ens fordon ständigt frågar om hur man kommer dit alternativt vill köpa en biljett till stället. Bara detta får en att sky den göteborgska nöjesparken en smula.

Men denna Norges nationaldag 2007 tog jag mig i kragen och lyckades få sluta lite tidigare för att ansluta till sällskapet som hade hållit igång ända sedan öppningsdags kl 11. Vi var då 5 barn och 3 vuxna som i duggregn njöt av ett relativt folktomt Liseberg och korta köer till alla åkattraktioner. Jag kom lagom till lunchintaget vilket för min del blev en alldeles gudomlig lasagne på Trebello - en restaurang som Liseberg kan vara stolta över inte bara med tanke på matens kvalitet utan även de fräscha lokalerna. Ska man ändå äta på Liseberg så rekommenderas Trebello varmt som ett mycket bättre alternativ till Burger King och de andra snabbmatställena.

Sedan var det då dags att äntligen få prova Balder - den så omtalade rollercoastern som jag alltså inte lyckats åka i förrän nu. Lena är sedan länge en ganska luttrad lisebergsbesökare men fortfarande barnsligt förtjust i denna berg- och dalbana byggd i trä. Och dess specifikationer är ju ganska läckra: 1070 meter lång, 36 meter över marken, toppfart 90 km/h, 70 graders stup och negativa G-krafter inte mindre än ett tiotal gånger. Jag var dock oförklarligt avspänd inför första åkturen och tänkte att det väl inte kunde bli så mycket värre än motsvarigheten på Legoland. Detta fick jag äta upp ordentligt för jag chockades verkligen av åkturen. Jag skrek helt ohämmat genom hela resan och andra gången vi åkte den så hade jag nästan lite ångest i uppförsbacken. Men som synes på bilden så samlade jag mig lagom till slutet där man passerar kameran.

Det mest imponerande under dagen var dock - utan konkurrens - 3D-filmen Pandavision. Jag skulle säga att det är snudd på 4D-film för det var så ruskigt realistiskt att man fick rysningar längs hela ryggraden och en lust att sträcka ut handen och ta på djuren i filmen (men inte på ormen förstås, för den vågade jag inte ens se rakt in i ögonen). Helt enormt coolt och ett måste för alla som besöker Liseberg. Dessutom var temat på filmen både aktuellt och bra.

Det var trötta men glada människor som åkte hem till Alingsås på kvällen, med alldeles för många mjukdjur, 4 kg Kexchoklad, Plopp och annat snask i bagaget.


13 maj 2007: Blommorna & Bina, Viktor & Elina...

Kanske en lite skruvad rubrik som möjligen inte besitter någon inbördes logik (vad vet jag, vad vet jag, vad vet jag?) men det lät kul! Skit samma, jag fick denna dag ett av årets mest vältajmade SMS hittills. Det var från Viktor och Elina, vänner och kollegor. De var lediga och idkade lite skön söndagsflanering i innerstan när de plötsligt fick syn på en ahlbom, körandes en linje 2 förbi Domkyrkan. Fikasugna som de var chansade de hej vilt på att jag antingen skulle sluta för dagen eller åtminstone ha rast. Det hela skulle visa sig vara en mycket lyckad chansning.

Jag for helt enkelt från Centralen (där jag blev avlöst för dagen) och tillbaka till Domkyrkan. Därifrån traskade vi sedan några få meter till Nya Le Pain Français på Västra Hamngatan. Det var inte utan att det kurrade lite i magen så här efter ett finaliserat dagsverke. Jag valde en kopp ceylonte och en rostad baguette med pastrami, cantadou och hackade oliver. Smaskigt värre.

Två timmar går fort när man har mycket att prata om. Det är fascinerande när man lyckas avhandla allt från kollegialt skvaller via nunnor i kloster och Twin Peaks till ämnet avföring på så kort tid. Missförstå mig rätt för konversationen höll på det hela taget en hyfsat hög intellektuell nivå trots stickspåret om exkrementer (det var naturligtvis jag som öppnade det ärendet).

Nya Le Pain Français är hur som helst ett utomordentligt trevligt fik. Baguetterna är goda och för högsta möjliga mysfaktor rekommenderas det innersta rummet. Ett stort minus måste ändå petas in och det är den så förhatliga (och regelvidriga) avgiften om 5 kronor extra för den som betalar med sitt bankkort. Antingen accepterar man kort fullt ut eller så håller man sig bara till kontanter. Att bankerna sedan beter sig som svin gentemot sina företagskunder är ett tragiskt kapitel för sig men det ursäktar inte dessa fasoner gentemot konsumenterna.


4 maj 2007: Sally, Jack och Zero

Jag fick den här lilla saken av Lena. Hon hittade den på tidigare nämnda utställning i Eriksbergshallen. Jag blev nästan tårögd av glädje - inte bara för att den är väldigt fin utan för att dessa figurer betyder mycket för oss. Varje jul tittar vi på Tim Burton's mästerverk till dockfilm, A Nightmare Before Christmas som handlar om benranglet Jack Skellington, halloweenkungen som vill hitta på någonting nytt och spännande och beslutar sig för att kidnappa julen inklusive tomtefar. Det hela sker med de "godaste" intentioner men blir naturligtvis väldigt fel. Jack har en liten flygande hund, Zero, som med sin lilla lysande nos också synes på bilden. Trasdockan Sally (till vänster) är lite förälskad i Jack och fasar över vad som skall hända när han får vansinnesidén om att ta över julen. Som i de flesta sagor slutar det naturligtvis lyckligt och de båda får förstås varandra. Slutscenen är alltid lika rörande då Lena och jag identifierar oss lite med Sally och Jack (även om jag för min egen del inte är så benranglig längre). Men det handlar väl mer om kärleken mellan dessa två udda existenser...

My dearest friend, if you don't mind
I'd like to join you by your side
Where we can gaze into the stars

And sit together, now and forever
For it is plain as anyone can see
We're simply meant to be


1 maj 2007: Två födelsedagsbarn och en moders smörgåstårta

Det lilla vita monstret Cleo, även känd som Grisnasse i vissa kretsar, fyller år tillsammans med kungen den 30 april (hon är nu 4 år gammal) och hennes husse, Göran, har den äran dagen innan. Vi slog ihop dem båda och for iväg för att gratulera dem samt njuta av mor Evas hemgjorda och oförskämt goda smörgåstårta. Den var lika snålvattenproducerande som alltid och det var en sorg att känna mättnadskänslor redan efter två stora bitar. Funderade ett tag på att köra det något barocka stuket och sätta två fingrar i halsen för att göra plats åt mera mat. Det visade sig emellertid att detta bisarra beteende skulle praktiseras av andra i sällskapet. Eller kanske inte... det var tydligen ett sjukdomstillstånd som under sin kulmen orsakade det hela. Tack och lov slapp vi andra att råka ut för detta och kunde utan ofrivilliga uppkast njuta av efterföljande fika i solskenet.


30 april 2007: Sköna maj, välkommen!

Det har stått mycket om valborgsfylla i tidningarna den senaste veckan. Hälften av alla ungdomar som svarat på frågan om de ska supa sig fulla på övergången mellan april och maj har svarat ja! Om denna undersökning kan anses ge ett generellt svar vet jag inte. Möjligen säger den bara sanningen om de ungdomar som hänger på den "kjaaamiga" sajten Lunarstorm.

Själv var jag förträffligt nöjd med att få jobba tidigt en sådan här dag. Redan 13:05 klev jag av min vagn och styrde kosan hem till lilla Alingsås. Efter lite pasta med räksås i all enkelhet så skruvade vi upp nivån en aning och knäckte en 106 kronors Riesling på det som en gång var vår altan. Som synes på bilden så finns det inte så mycket kvar mer än vårt japanska körsbärsträd. Och tack och lov för att det står kvar för det var på håret att det nyss avslutade dräneringsarbetet och dess grymma grävmaskin skulle kräva trädets utrymme. Ett tag var jag rädd att vi inte skulle få uppleva det i dess blomsterprakt igen. Men nu står det här och prunkar - lagom till valborg och med en vinsippande ahlbom alldeles under.

Det enda som störde friden något var vår gris (katt) som jagade en liten näbbmus i sandlådan. Endast min och kattens hörsel tycktes registrera de små ynkliga och enormt högfrekventa pipen. Jag gick fram till lekplatsen (bakom mig på bilden) och fann den lilla näbbmusen liggandes där tryckt tätt intill en pinne. Den darrade av skräck och dödsångest. I buskarna låg Morris (vårat svin/gris/katt) och var helt fokuserad på sitt offer. Kort därefter gjorde näbbmusen ett utbrytningsförsök och det var i rätt ordningsföljd mus -> katt -> ahlbom. Jag fick tag i Morris och lyckades hindra både henne och naturens egen gång från att ha ihjäl den stackars lilla pipande varelsen. Det sker så mycket ont på valborgsnätterna ändå. Jag bar in pälshögen som hängde mycket surt och spänt i mina armar. Så slutade sagan lyckligt för den här gången!

Med eller utan altan, men med glada näbbmöss och sura katter: våren är kommen! All min kärlek till er som läser detta!


29 april 2007: Scandinavian Sci-Fi, Game & Film Convention

Medan jag drog en herrans massa strå till stacken och körde spårvagn så for Lena och tjejerna iväg till Eriksbergshallen i Göteborg. Ja, det förra inlägget behandlade ju faktiskt just detta ställe men då var det nostalgimässan det handlade om. Den här gången var det science fiction, spel och film som erbjöds i stora mått för både stora och små. Här kunde man träffa Billy Boyd alias Pippin från Sagan om Ringen, Mini-Me från Austin Powers-filmerna och Darth Vader från Starwars i sin originalform - dvs med Dave Prowse bakom masken. Någon för mig helt okänd tepåse från Prison Break fanns också med för allmän beskådan.

Man kan tycka vad man vill om det faktum att folk betalar en massa pengar för att få krama och låta sig fotograferas tillsammans med dessa celebriteter men nog är det big business vi snackar om! Gissa om två tjejer kom hem med var sitt porträttfoto på sig själva hållandes om Billy Boyd? Jodå, upphetsningen torde ha varit total denna förmiddag då en annan satt och kuskade runt och körde göteborgare hit och dit på räls.

Inte nog med att Eriksbergshallen förekom i förra blogginlägget - vi snackade ju också om det så beroendeframkallande spelet GuitarHero! Detta återfanns tydligen på mässan i en helt ny version för XBox 360. Som synes på bilden var Billy Boyd förlorad i det hela och verkade roa sig gott utan att påverkas det minsta av alla människor som stod och fotograferade runt omkring. Jag undrar hur man lyckas koppla bort det där... att vara så känd måste verkligen kräva sin styrka i form av att inte bry sig om all uppmärksamhet. Jag har ytterst svårt att föreställa mig själv i en sådan situation. Det skulle förmodligen sluta med katastrof.


1 april 2007: Who's a singstar?

Lurendrejardagen var bara barnet och jag höll på för fullt med att begå premiär vad gäller karaokesjungande. Vi for till Göteborgs Haga och gästade goda vänner som bjöd på porterstek, vin och sång i form av SingStar - karaoke på Playstation 2!

Jag måste faktiskt erkänna (även om det var med några glas öl och vin i kroppen) att det var ett synnerligen underhållande sätt att umgås på en lördagkväll. Så underhållande att man nästan blir sugen på att skaffa en PS-konsol själv. Fast nu är det ju PS3 som gäller och priset på denna apparat-apparat är skyhögt i dessa tider av nyhetens behag. Det coola med Singstar är att den mäter hur träffsäker man är tonmässigt i de låtar man sjunger. I och för sig har ju det inte något att göra med hur vackert eller fult man sjunger men det utgör ju själva möjligheten att tävla mot varandara. Man kan sjunga en och en, duellera mot varandra i en sorts fientlig duett eller sjunga i lag om två och två. Urvalet av musik är ganska brett och det finns både nytt, gammalt, smalt och brett att välja på - alla hittar något som passar.

När sångrösten behövde vila bytte vi till det ack så beroendeframkallande spelet Guitarhero där det gäller att ha enorm taktkänsla och koncentrationsförmåga för att kamma hem så många poäng som möjligt på den Playstationanpassade gitarratrappen.

Söndagen ägnades efter ett antal timmars sömn åt att besöka nostalgimässan med temat leksaker som ägde rum i Eriksberghallen på Hisingen. För oss pojkar som lekt med modelltåg som små skulle detta visa sig vara en fet flashback. Det fanns ohyggliga mängder av denna vara på utställningen liksom en massa underligt folk av varierande klientel. Det var nog minst lika underhållande som själva leksakerna...


29 mars 2007: Här var'e' dränerat!

Kaos råder inte bara i våra liv utan även alldeles utanför husknuten. Den BRF vi bor i har beslutat att dränera runt om varje huslänga som har källare. Detta har resulterat i grävmaskinsdån och andra oljud från det fryntliga och arbetsamma teamet som kommer från Falks markentrepenad. Morris (vår katt) har av säkerhetsskäl fått stanna inne under arbetstid vilket inte har varit populärt. Men dumsnäll som hon är har hon funnit sig ganska bra vid den dagliga arresten och varken protestkissat eller "dragit röv" längs parketten. Skrap på dörr och jamande har förekommit men det händer ju även annars.

En påföljd av detta arbete är att vi denna sommar står helt utan altan. Det enda som finns kvar dammigt grått grus och vårt japanska körsbärsträd (som tack och lov stod tillräckligt långt bort från händelsernas centrum). Lika atombombat ser det ut på framsidan. Det blir till att grilla på andra håll den här säsongen. Förhoppningsvis har ingen dränerat bort Munnsjön...


9 mars 2007: Livstecken och teknisk information

Här skrivs det fruktansvärt lite nu för tiden. Ändå händer det mer än någonsin i Lenas och mitt liv. Så konstigt kan det vara. Vill bara vara tråkig och informera om att det har varit problem för de personer med login här på cureomatic.com att logga in sig. Detta beror på att vissa parametrar på webservern har förändrats på sistone och att jag och webmastern har haft bristfällig kommunikation mellan varandra. Problemet är dock åtgärdat nu och det hela ska funka som förr.

Mer dumheter kommer att skrivas här framöver när inspiration och tid finnes!


30 januari 2007: Den som väntar på något gott väntar alltid åt helvete för länge

Vi vet alla vad Gert Fylking skulle ha sagt. Själv väljer jag den enkla och mer rättframma frasen: Det var fanimej på tiden!

Det var i 2002 som det äntligen gick att köpa DVD-boxen med första säsongen av Twin Peaks. Men vem hade trott att det skulle dröja till januari 2007 innan säsong två blev tillgänglig? Troligen inte någon. Det har florerat en massa rykten och dåliga ursäkter genom åren; förseningar i produktionskedjan, plötsligt utsålda rättigheter, tummen i stjärten, etc. Och på internetforum runt om i världen har hysteriska Twin Peaks-fans nästan vänt in och ut på sig själva i plågor, åsamkade av de ständigt uppskjutna datumen för släpp. Det har varit uppriktigt synd om alla inblandade i denna affär som väl nästan torde sätta rekord i försening?

1990-1991 sändes serien för första gången och jag var blott 14-15 år gammal. Detta ockulta drama har blivit kult världen över. Kyle MacLachlan gestaltar den kaffe- och pajälskande FBI-agenten Dale Cooper som tillsammans med sin diktafon Diane och sheriffen Harry S. Truman (spelad av Michael Ontkean) försöker lösa det mystiska mordet på den unga och fagra Laura Palmer. Det lilla samhället skakas om ordentligt av både övernaturliga makter och profitörer till invånare. Karaktärerna, miljöerna och stämningarna i serien är unika i sitt slag och musiken är helt genialt komponerad av den smått fantastiske Angelo Badalamenti.

Så i morgon kommer jag att vakta vid brevlådan för att se till att brevbäraren med varsam hand levererar de ack så heta DVD-skivorna. Äntligen får man åter avnjuta scenen där Leland Palmer "goes crazy" och trallandes på "Oh, Mairzy Doats and Dozy Doats" visar upp sitt över en natt vitnade hår (för att bara nämna något).


21 januari 2007: Den tredje veckan...

Hemlagade semlor. En nattlig chock. Krånglande digital-TV. Delikata pizzor på Granada i Borås. Underbar ny musik. Vintern kom till slut (tyvärr).

Ja, det har varit en blandad kompott de senaste sju dagarna. Klicka och begrunda!


1 januari 2007: Gott nytt år!

Vi firade in året på Café Nolby Gård tillsammans med dess ägare Mats och en rad andra vänner. Runt femsnåret samlades vi och fixade till vad som behövdes för att få kvällen att bli riktigt trevlig. Maten tillagades av proffsen medan jag riggade lite ljud för att skapa atmosfär med klassisk nyårsmusik såsom ABBAs "Happy New Year" och andra favoriter. Okej, jag putsade faktiskt brysselkål i köket också.

Som tidigare nämnts här är Café Nolby Gård ett riktigt hemtrevligt ställe och faktum är att man kände sig som hemma hela kvällen. På lagom avstånd från Alingsås tätort med dess briserande bomber och raketer njöt vi av en trerätters nyårsmiddag som får klassas som en av de finare på ett bra tag. Vi körde igång med en hummersoppa som fick sinnena att brista ut i en närmast orgastisk extas. Huvudrätten; rådjurssadel med klyftpotatis, färska brysselkål och gelépäron, lyckades med sina smakkombinationer få mig att för första gången verkligen uppskatta brysselkål - någonting jag tidigare har avfärdat som gasframkallande gröna bollar. Någonting sött på slutet måste man ju ha och det blev herr Rybergs blåbärspanacotta. Även här mycket väl godkänt. En synnerligen trevlig nyårsafton på det hela taget! Avspänt och utan krav men ändå med en vilja att göra någonting gott och fint tillsammans.







© 2005-2007 David Ahlbom. E-post: webmaster@cureomatic.com