Bloggtoppen.se
[Valid RSS]

31 december 2006: Till minne av min mormor

Den 31 december år 1906 föddes en av de finaste människor jag har haft förmånen att lära känna under mitt liv. Jag talar om min mormor, Linnéa Falck, som tyvärr inte längre finns bland oss. Hon gick bort i mars 1994. Hon var den bästa mormor man kan tänka sig; kärleksfull och omtänksam, gladlynt och positiv, lekfull och med barnasinnet i behåll. Dessutom var hon härlig att krama. Under de stunder i barndomen då jag kände att hela världen var emot mig så fanns det alltid en som tog mig i försvar, tröstade mig och stod på min sida - det var hon. Denna nyårsafton skulle hon fyllt 100 år. Jag vill hedra hennes minne genom att citera "Elvira Fattigans sång" ur filmen Dunderklumpen från 1974, som vi båda älskade och lyssnade på många gånger tillsammans. Än idag kommer tårarna när jag hör den sjungas, eftersom den så omedelbart väcker fina minnen till liv.

Jag minns med glädje alla de stunder som jag (och för all del även mina två kusiner) fick chansen att skämmas bort och ha roligt tillsammans med vår fantastiska "momo". Och i våra hjärtan lever hon alltid vidare.

Tack för allt jag minns
Tack för allt som finns

Tack för himlen
Tack för kväll
Tack för vinden
Tack för fjäll

Tack för allt jag ser
Tack för allt som sker

Tack för renar
Tack för sol
Tack för stenar
Tack för jord

Jag har det så bra
Jag har det så bra



- Beppe Wolgers



24 december 2006:

Det är sen julaftonskväll och magen är stinn av all fantastisk julmat och därpå en massa saffransbullar, korintkakor, fruktkakor, fudge och choklad. Man känner sig oanständigt välmående och skäms nästan lite när man tänker på alla som inte har mat, hem eller ens familj eller vänner. Julen sätter ju verkligen alla dessa saker på sin spets och det är smärtsamt att föreställa sig hur det hade varit om man hade haft det så där illa. Det är ju verkligen som Evert Taube en gång sjöng: Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn...

Efter en härlig jullunch hos far (inklusive dopp i grytan; det var första gången för mig och jag är kanske inte helt övertygad ännu) så fortsatte vi hemma när barnen kom hem från sin far. Lenas bror droppade in liksom min mor Eva och hennes Göran. Det blev lite julklappsöppning och därefter ännu mera mat. Mors älgköttbullar och räkomelett är ju stående klassiker som även i år hamnar högt på topplistan. Avslutningsvis blev det lite te/kaffe med Karl-Bertil Jonsson och annan nostalgi på TV. Bland annat tittade vi lite på Ola Ström och Per Dunsö i form av två tomtar i ett skyltfönster. För jag fick ju deras sköna DVD Solstollar och Toffelhjältar av tomten i julklapp.

Ha nu en riktigt skön helg, alla! Och glöm inte att krama era nära och kära.


22 december 2006: Korinter till kakor och smaklökar på G!

Ja, så kan man besjunga den gamla pepparkakelandsvisan. Nu har jag rott korintkakorna i land och Lena har ugngrillat skinkan så det är bara för lugnet att ta över och låta oss vaggas in i en grön jul. Okej, lite mer krävs förmodligen men det ska nog ordna sig. Det har varit ovanligt mycket prat i media om julstress och köphysteri i år och kanske är det värre än någonsin. Själv vet jag inte eftersom jag bara jobbar tidigt och 50% för tillfället vilket förskonar en från storstadsjulkaos i sin värsta form. De flesta julklapparna inhandlades redan i skiftet november-december och de sista shoppade jag på nätet. Nu återstår bara en storhandling på ICA Maxi men den tar vi på i morgon lördag ett par timmar innan Melodikrysset och innan folk har hunnit vakna. Man får inte vara dum ty då kan man bli direktör.

Tycker du kakorna ser läckra ut förresten? I så fall kan jag meddela att det bara är deras förnamn. De är dessutom busenkla att göra! Receptet är inte hemligt heller så det är bara att maila om man vill ha det.


17 december 2006: En SUV kom lastad med banangran!

I fredags kom den blåa faran från Ölanda åkandes på vår gata. Den var lastad med en mor, en Göran och en julgran. Alldeles nyhuggen från de älg- och bäverrika skogarna mitt i det vackra Grisnasseland i det innersta av Västergötland. En smula märkligt att lasta av trädet bland grönt gräs och barmark men nu är det ju 2006 och lika bra att vänja sig. Ska sanningen fram är det skönt att slippa kängor, täckjackor (okej, jag äger inte ens en sådan) och en massa skottande utanför dörren. Kalla mig oromantisk men så är det bara. Dessutom har jag varit nedslagen av både influensa och dödsbud om en gammal vän i veckan så det spelar egentligen ingen roll vilket väder vi har.

Till alla göromålen som har med julpyntning att göra är viss julmusik obligatorisk. En av de självklara skivorna är förstås O Come All Ye Faithful med King's College Choir. Albumet är från 1984 - en tid då heldigitala ljudinspelningar var något att skryta med. I min barndom körde vi den på LP och/eller kassett men på senare år har jag skaffat CD:n och därmed kunnat njuta av den fantastiska kvaliteten och dynamiken. Med ett nytt 5.1 högtalarsystem i källaren så blir det verkligen inte sämre. Subwoofern plockar fram katedralorgelns bastoner på ett underbart sätt så att det snudd på fladdrar om öronen när julsångerna når sitt klimax. Man får nästan känslan av att vara där.

Pepparkakor, fudge, knäck, kanderade äpplen, fruktkaka och annat smaskigt samsas nu med lussebullarna i köket. Nästa vecka skall jag även baka mor Evas korintkakor - en riktig klassiker så här års. Men hur var det nu med banangranen? Jo, vi upptäckte att stammen var böjd som en banan så det tog en stund att justera julgransfoten. Men nu står den grön och grann i stugan och luktar av kåda, barr och jul! Trots granens böjelse (för julen?) är det förmodligen den finaste vi någonsin har släpat in i vardagsrummet.


10 december 2006: Lussebullar och andra nobla ting

Den här helgen var vi tvungna att öka på förrådet av lussebullar eftersom de går åt i en oroväckande rask takt. Det verkar ologiskt men jag har förstått att ju mindre mun man har desto fler lussebullar kan man stoppa i sig. Åtminstone är det så det fungerar här hemma. Så under lördagen blev det storbak och köksbänken var till slut full av saffransgula skönheter och en riktigt trivsam doft spred sig i hela huset. Tyvärr arbetade vi lite för hårt med degen vilket slutade med att jag unslapp med en relativt harmlös blåsa på ena tummen medans Lena ådrog sig låsning i nacke och rygg med knivhuggssmärtor som följd. Jämmer och linniment återstod av kvällen. Eller för att använda ett annat uttryck: vi råkade ut för ett riktigt bakslag. Nästa helg är det dags att koka årets första omgång fudge. Jag vet att många ser fram emot den och skall göra mitt bästa för att den ska bli lika delikat som vanligt.

Söndagen har bestått av långpromenad, vila samt bonusfeatures i form av reserverad julgran från mor och 2-pack värmländska köttbullar och en 29 tums Samsung-TV från far. Nästan som att vinna på Bingolotto.


4 december 2006: En essens från barndomen

Äntligen! Ett livstecken från Ola Ström och Per Dunsö. En av min barndoms absoluta favoriter på TV. För många är de bara solstollar men för mig är de även toffelhjältar, tomtar och soptunnegubbar. Extra varmt om hjärtat ligger serien Tomteliv och Leksakskiv hos Gammalt och Nytt där affärsinnehavaren farbror Tobias och hans hjälpreda Hilding sålde gamla slitna prylar, böcker och leksaker. I skyltfönstret satt tomtarna (Ola och Per) och i dockskåpet de tre dockorna Trasdockan, Nallen och Antoinette.

En samlings-DVD med titeln Solstollar och Toffelhjältar släpptes i november med klipp ur Ola och Pers produktioner från 1979-1990. Mellansnacket är inspelat under 2006 där de ser tillbaka på tiderna tillsammans. Skivan är en perfekt julklapp till alla som växte upp med deras program på 80-talet. Själv har jag köpt den till mig själv i julklapp för att runt nyår sitta och snyfta av nostalgi. Nu återstår bara att SVT släpper till och visar upp sig från sin goda sida och släpper några av de populäraste serierna i sin helhet på DVD.

Ola och Per har även lagt ner ett jättearbete och gjort en hemsida som innehåller massor med kul saker från deras produktioner genom åren och det tillkommer ständigt mera saker. Kolla in solstollarna.se.


1 december 2006: Andningsuppehåll

November blev kanske lite väl tyst. Jag ber om ursäkt för det. Tydligen har jag inte förstått att det finns trogna läsare av denna blogg (utöver den bekanta skaran som går att räkna på fingrar och tår) men de sista veckorna har det kommit undringar från tre olika håll.

Varför skriver du ingenting? Vad har hänt?

Sanningen är att jag har haft en massa uppslag och händelser att skriva om. Men min ork, lust och koncentration har helt enkelt inte varit på topp. Jag har känt mig fruktansvärt oinspirerad och i det läget tycker jag inte att det är någon idé att producera bloggtexter. Tvång medför tråkig läsning och kanske ett definitivt slut på skrivandet. Det finns på tok för många exempel på detta. Så efter att ha låtit den cureomatiska jorden ligga i träda under en av årets kanske allra tråkigaste månader så är jag nu "up & running" igen. Tack alla för omtanken!


25 oktober 2006: Månadens DVD

Den franske regissören Jean-Pierre Jeunet är en av mina absoluta favoriter. Hans filmer från 1991 och framåt har självklara platser i mitt hjärta. Men det är först idag som den samlingen är komplett i DVD-hyllan. Titlarna Delikatessen, Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning har funnits ett tag med originalspråk och svensk översättning. Vad som tills nu har saknats är den mustiga berättelsen De förlorade barnens stad (La Cité des Enfants Perdus; The City of Lost Children) från 1995. Jag blev en smula förvånad när jag såg paketet från Discshop redan idag eftersom utgåvan har varit satt att släppas i början av december. Men nu kan alltså den gamla VHS-kassetten, som distribuerades av Triangelfilm för en herrans massa år sedan, äntligen pensioneras.

Filmen, som är medregisserad av Marc Caro, utspelar sig i en liten gudsförgäten hamnstad som inte verkar ha sett solljus på evigheter. Ute på en oljerigg har vetenskapsmannen Krank förskansat sig. En armé av cykloper kidnappar barn åt honom så att han kan stjäla deras drömmar eftersom han själv saknar den förmågan. Marknadsatleten One (briljant gestaltad av Ron Perlman) har en lillebror som blir kidnappad. Tillsammans med flickan Miette kämpar han för att befria honom.

Första gången jag såg filmen hade jag lite svårt att förstå vad jag hade sett. Det enda jag begrep var att det som passerade mina ögon och öron kunde kallas för ett mästerverk. Denna mörka men ändå komiska saga är med sina fantastiska miljöer helt magisk och trollbindande. Man slukas helt enkelt upp av den värld som Jeunet och Caro tillsammans med sina medarbetare skapade i en studio (!!). Det hela måste ha varit ett gigantiskt bygge som sedan med datorers hjälp fulländade det hela. Ett av Frankrikes allra dyraste filmprojekt genom tiderna ges äntligen rättvisa på DVD med svensk översättning och 5.1-ljud!


13 oktober 2006: SVT får ny chef

Idag avslöjades att Eva Hamilton, nuvarande chef för SVT Fiktion och tidigare medarbetare på Rapport, blir Sveriges Televisions nya VD från och med den 6 november. Jag minns själv hur jag efter Christina "Juttan" Jutterströms tillträdande blev skeptisk då hon rörde om rejält i grytorna och skar ner på personal för att ha råd med ny teknik och nya kanaler. Hur det blir med Eva vid rodret återstår att se men rent spontant tycker jag att hon verkar vara en bättre person att bemöta det allt hårdare ifrågasättandet av public service vara eller icke-vara. Inte minst fastnar jag för hennes sympatiska drag att citera vår gamle dramakung Lars Molin och hans sätt att se på SVT under den tid då han levde:


Sveriges television ska vara folklig och publik; ge plats åt både politik och högmässa, kungligheter, frimärkssamlande och erotik. Den ska vara omutlig för snäva gruppintressen, egennytta och framför allt ska den vara en bastion mot fördumning på alla områden. Den TV:n ska också ha råd att fungera i en tid av nedgång, pest och kolera.


Jag önskar Eva Hamilton lycka till, inte minst i kampen mot vår nya kulturminister Cecilia Stegö Chilò som - om hon sitter kvar - genom sitt val att inte betala TV-licens under ett stort antal år tydligt visar var hon står och vad hon tycker om bred, lärorik och livsbejakande allmän-TV.


30 september 2006: Ankor på drift under vita lejons beskydd

Precis som på många andra orter har Lions i Alingsås ett årligt ankrace på programmet. Man säljer lotter i form av certifikat där innehavaren "äger" en anka med ett unikt nummer som sedan får bada i Lillån längs med Södra Strömgatan mitt i centrum. Det hela går väl inte alltför fartfyllt till men arrangemanget samlar ändå förvånansvärt mycket folk. Både små och stora barn finner spänning och förtjusning i att se i fall just deras anka lyckas ta sig i mål först. Och så handlar det ju trots allt om 10.000:- i resor för den som har det vinnande numret på sin lott. Ingen av våra fyra ankor lyckades, tyvärr...


29 september 2006: Ostfondue och premiär av Lights in Alingsås 2006

Fredagskvällen spenderades i trevligt sällskap och med spännande mat. Vi cyklade iväg till våra vänner Carola och Michael. Den sistnämndes far är av schweizisk härkomst och detta präglade kvällens gastronomiska upplevelse. Fonduegrytan, som hade en storhetsperiod i Sverige under 80-talet kom till heders när Michael bjöd oss på sin äkta schweiziska ostfondue. För mig som 70-talist var detta en förstagångsupplevelse och en tämligen intressant sådan. Smaken påminde väl en smula om varm smörgås med ost och kryddning fast rikligare och mäktigare. En gammal tradition säger ju att man ska bestraffas om man tappar sin brödbit i grytan. Kvinnorna ska gottgöra sin skuld genom en kyss och männen får motsvarande straff i form av att ställa en ny flaska vin på bordet (det finns naturligtvis mer eller mindre trevliga variationer på detta; läs t ex seriealbumet Asterix i alperna). Till fonduen intog vi grönsaker med dip, parmaskinka och lite andra läckerheter.

Mer än mätta och belåtna begav vi oss vid 20-tiden iväg till Stora torget för att deltaga i invigningen av årets upplaga av Ljus i Alingsås. Det hela gick ganska pampigt till med talande kommunpersonligheter och arrangörer från olika hörn av världen. Dessutom projicerades en kortare film på gigantisk duk där man fick se lite av hur uppbyggnaden av årets installationer har gått till. I sann New Orleans-anda ledde sedan en mindre grupp av jazzblåsare hela det enorma folktåget till de olika stationerna där stolta studenter i ämnet visade upp sina konstverk. Utställningen pågår till och med den 29 oktober i år.


28 september 2006: Telia, Glocalnet, ZyXEL-modem och ADSL-ångest

För en tid sedan lockades jag av möjligheten att betala betydligt mindre per månad för den upp till 24 mbit/s snabba ADSL-uppkopplingen här hemma. Därför valde jag att lämna det trygga gamla Telia och låta Glocalnet ta över leveransen av bredband istället (jag vet, det är verkligen lågt).

Förutom en 14 dagars ångerrätt som aldrig upplöstes (jag fick ringa Glocalnet 2 månader senare och fråga varför det aldrig hände någonting med min beställning) så har det förlöpt tämligen smidigt, förutom på en punkt... Jag hade valt att inte beställa något nytt modem eftersom jag hade läst på Glocalnets lista över godkända modem att ZyXEL 660H skulle funka fint. Vad bra, tänkte jag, och lutade mig tillbaka med mitt gamla modem som jag fick från Telia för ett par år sedan. Men idag fick jag bittert erfara att jag hade missat det lilla tillägget "triple play". Ja, mitt ADSL-modem heter inte bara ZyXEL 660H utan även Triple Play vilket innebär att det är ett helt annat modem, nämligen ett sådant som är tillverkat för att kunna ta emot både datatrafik (Internet), digital-TV och IP-telefoni.

Och mycket riktigt... modemet fick visserligen kontakt med telestationen efter porteringen till Glocalnet men vägrade mig att komma längre än så. PPPoE-inloggningen (som alla operatörer utom just Telia och BBB verkar trilskas med att ha nu för tiden) funkade inte - vare sig via mjukvara direkt i datorn eller via routern. Efter diverse samtal med både Glocalnets och ZyXELs support fick jag en bild av hur jag under morgondagen skulle få beställa ett helt nytt modem för 500:- för att ställa det gamla på hyllan. Men...

...en mjukvaruuppdatering av ZyXEL 660H Triple Play (daterad 2006-08-29 och finns på ftp.zyxel.se) löste faktiskt mina problem och nu surfar jag på som aldrig förr. Detta kan ju vara ett tips till er som tänkt gå samma ekonomiska väg som jag och därmed kanske stöter på samma problem. Nu är det ju lite olika vilken teknik som finns på telestationerna runt om i landet, men när det gäller 24 mbit/s hos Glocalnet så är det i alla fall inte samma grossist som hos Telia vilket ju kan orsaka små tekniska avvikelser. Med ett icke godkänt modem är det då lätt att råka ut för sådant här.

Fotnot: Glocalnet har nyligen tagit bort ZyXEL helt och hållet ur sin lista över godkända modem - vad gäller ADSL2+ (högre hastigheter än 8 mbit/s). När det kommer till gammal vanlig ADSL (0,5-8 mbit/s) så är endast Zyxel 645 MP-A1 listat.


23 september 2006: Sista plasket för i år?

För min egen del togs årets sista dopp långt tidigare. Nu räcker det, nu är det bra. Men för somliga är det lite si och så med måttligheten. Jag, Lena och en kamrat for iväg till det klassiska badstället vid en stenbro mellan Kärtared och Ljurhalla. Där skulle det alltså badas. Själv behöll jag kläderna på men var tvungen att doppa fötter och ben eftersom man är nödgad att vada över till själva klipphällen som ligger mitt i Säveån mellan brons två valv. Jag fick uppdraget att föreviga de två dårarna som falskt motvilligt gjorde allt för att förfrysa sina lemmar. Därefter blev det bulle, te och kaffe i brassestolen. Kanske ändå ett värdigt avslut på sommaren 2006?


21 september 2006: SVT reder ut klyschor inom musik

Sedan måndagen den 21 augusti har SVT sänt Musikministeriet. De har lyckats göra ett program helt i klass med Fredrik Lindströms Värsta språket, fast om musik istället för språk. Tittarna bjuds på musikvetenskap och musikhistoria i en mycket underhållande form. Det är den här typen av program som får mig att med stolthet betala TV-licens!

I rollen som programmets alldeles egna musikfilosof ser vi ingen mindre än Wayne Coyne (sångaren i The Flaming Lips) och med producenten Carl Toffts röst lotsas vi genom detta experimenterande och nyfikna musikprogram som ifrågasätter invanda föreställningar, myter och fördomar kring all typ av musik.

Sjunger verkligen vissa artister så perfekt i verkligheten som de gör på skiva? Varför framkallar viss musik gåshud? Varför delar vi upp musik i olika genrer? Går det att mixa ihop dansband med balkanband? Vad lyssnade Ebbot Lundberg på som liten? Är viss musik mer äkta än annan?

Frågorna är många och för dig som har missat de 4 avsnitt som redan har sänts (det femte går i repris på söndag) så kan jag bara beklaga och hoppas på nya chanser i framtiden (Kunskapskanalen torde vara ett hett tips framöver).


19 september 2006: I valet och kvalet

I söndags var det valdag i Sverige och precis som många andra tvekade jag in i det sista. Inte på om jag skulle gå och rösta utan på VAD. Om jag räknar rätt så var detta mitt fjärde val och i ärlighetens namn så minns jag ändå inte vad jag har röstat på genom åren. Det har oftast blivit olika partier för riket, landstinget och kommunen. Så även i år. Jag hänger ofta upp mig på sakfrågor som jag brinner för och röstar därefter.

Nu fick vi ett regeringsskifte den här gången och det gick väl både bra och dåligt för "mina" partier den här gången. Oavsett vilket så behövdes det verkligen någonting nytt efter 12 år av magister Perssons faderliga och tillrättavisande klappar på svenska folkets huvuden. Nytänk och kreativitet hos bägge blocken kanske blir resultatet nu när borgarna tar över mandatmajoriteten. Jag är nog inte ensam om att känna så?


10 september 2006: Mer att älska?

Jag har just frisknat till efter en veckas sjukdom. Feber, förkylning och allmän hängighet. Det har väl ur ett större perspektiv inte hänt någonting över huvud taget sedan sist. Fast idag gjorde jag en upptäckt. Jag är på väg uppåt i vikt. Förra året vägde jag 65 kilo och gick på ett år upp till 76. Idag gjorde jag en ny toppnotering vad gäller mig själv; 80 kilo. För mig som alltid har varit en lättviktare är detta en smått märklig upplevelse och jag har nu börjat fundera på om det kommer att stanna av vid en viss nivå eller om det - med dagens kostvanor - kommer att fortsätta stiga. Ska jag behöva skära ner på göttet och den norska brunosten? Jag som precis har smugglat in 4 kilo Tineost i landet (2 kg Fløtemysost och 2 kg Misvær Gudbrandsdalsost).

I morgon är det 11 september. Det är dagen för Blasphemarioscomburerdia men de allra flesta förknippar den förmodligen med terrorattackerna i USA fär 5 år sedan. Nåja, förhoppningsvis blir det en bra dag. Jag ska fika med en gammal klasskompis från grundskolan efter jobbet så förutsättningarna finns...


26 augusti 2006: Sugen på lite squash...?

Det var tänkt att det skulle grillas i goda vänners lag denna kväll men vädret satte stopp för det. Så det blev fläskfilé i ugn, klyftpotatis, sås och tzatziki istället. Och så squash förstås. Herrljungaodlad och av en kaliber som.... ja, se själv. Ta två så kan du äta en också, som min gamle svärfar Rune hade uttryckt det hela.

När jag skulle åka hem från jobbet idag tog jag först en sväng förbi ICA Focus. Tänkte köpa Milkos mesost (inte den milda sorten) för att se om den funkar som surrogat till Tines Fløtemysost (vi kan ju inte åka till Norge så fort den tar slut hemma). Oturligt nog var det tomt i hyllan så det får bli ett återbesök hos det annars så varufyllda och välsorterade Focus. Det tog mig en kvart i butiken ungefär och på denna kvart släppte ett skyfall och åskväder loss över Göteborg så till den milda grad att när jag körde ut på E6/E20 igen var det helt enorma vattensamlingar och köer som följd. Att vindrutetorkarna gick på snabbast möjliga intervall kändes knappt tillräckligt. Och ovanför blixtrade det kontinuerligt. Till detta hade jag "Bringing Down The Light" med David Sylvian och Robert Fripp i bilstereon vilket satte en omåttligt surrealistisk prägel på hemresan. En stund att minnas...

...liksom den stekta squashen när man kom hem. För det var ju på detta cirkelslutande sätt jag skulle avrunda dagens blogginlägg; den hackades i skivor, stektes och saltades. Ett oförskämt läckert snacks. Testa själv!


19 augusti 2006: Café Nolby Gård - vår nya favorit på hemmaplan

Vår vän Matte har länge hållit på och rusta upp den gamla fina Mangårdsbyggnaden på Nolby Gård där Hus till hus har sin butik med allsköns gamla reservdelar till hus. Tanken var att det skulle bli ett litet café där och vi har länge sett fram emot den dag då det står klart. I tisdags drog Matte igång verksamheten tillsammans med ett par medarbetare och idag begav Lena och jag mig dit för att hälsa på honom och ta vår jungfrufika på stället.

Redan trädgården bjuder på en grönska och lummighet som får en att känna sig enormt lugn inombords. En oas i alla de bemärkelser. Här finns även en kryddträdgård vilken producerar en del av de råvaror som sedan används inne i köket. När vi kliver in i huset kommer vi först in i en ljus och inglasad hall/veranda där man kan slå sig ner och skriva några ord i gästboken eller bara insupa förmakets lugn och fundera på vad man ska sätta tänderna i. Därefter traskar man in till höger och väljer och vrakar bland hemmagjorda räksmörgåsar, baguetter, tunnbrödsrullar, bullar och mumsiga kakor. Även hemmagjorda kokos- och arraksbollar finns i sortimentet (jag säger bara: adjö Delicato!).

Från hallen kommer man in i ett stort rum. Här finns ett flertal bord att välja på - allt beroende på hur stort sällskapet är. Och hela huset är fullt av en massa spännande gamla möbler, radioapparater, kakelugnar, prydnader, roliga skyltar och andra detaljer som bara de gör ett besök obligatoriskt. Idag regnade det ordentligt annars hade vi givetvis kunnat avnjuta fikan ute i trädgården.

På vardagar kommer man att kunna äta frukost här mellan 09-10 och i en snar framtid kommer även lättare luncher serveras senare på dagen. Industriområdet Sävelund ligger på andra sidan vägen och torde locka en och annan arbetare därifrån.

Vi önskar Matte all lycka och har redan utnämnt oss till stammisar. Alingsås centrumkärna med alla kaféer i all ära, men det här faller mig mer i smaken. Gör ett besök själv så kommer du att inse det. Tyvärr hade jag bara mobilkameran med så bilderna gör sig inte i större storlek än det som visas.


Fotnot: Nolby gård ligger 2 km nordost om Alingsås utmed väg 890 mot Rödene och Östadkulle.


14 augusti 2006: EM och kalas är (äntligen) över!

Den gångna veckan var av det tuffare slaget. Och det kan nog flertalet människor som jobbar i Göteborg hålla med mig om. Det har ju varit EM och kalas i stan i 10 dagar. Om man inte är turist eller semesterledig så ser man ju förmodligen med lite andra ögon på spektaklet. Jag kan inte förneka att det har varit lite spännande ändå. Det har ju trots allt sett ganska annorlunda ut. Götet förvandlades för en stund till händelsernas centrum och det kändes väl som om man var en smula delaktig i arrangemanget genom sitt skyfflande av folk mellan olika stadsdelar.

Det nämndes någonstans (TV4 Göteborg?) att man tydligen har haft ca 1,8 miljoner besökare i Göteborg under perioden. Ja, jag är inte förvånad. Tack och lov var det ju några dagar med regnväder annars hade det väl blivit över 2 miljoner. Jag har dock fått smaka på andra arbetstider under några dagar och har kommit fram till följande: Att jobba mellan 04-14 resp. 09-18 är verkligen ruggigt olika. Och det står mig nu klart att jag trivs riktigt bra med att gå upp klockan 3 på morgonen för att jobba tidiga arbetspass. Det är ett helt annat lugn man möter och först när man bara har ett par timmar kvar att jobba börjar det röra på sig i staden. Så även under EM. Att däremot jobba under dagtid gör en i bästa fall dödstrött och i värsta fall förbannad lagom tills man åker hem. Så jag tror att jag kommer att rikta in mig på tidiga pass i framtiden. Kosta vad det kosta vill i bensin - jag känner att jag mår mycket bättre av det!

Nu återstår bara en vecka av sommartidtabellen och sedan återgår vi till gamla vanliga hjulspår med fasta tjänster och jobb 06-16. Och sedan är det jul igen...


6 augusti 2006: Åfan (=näcken)

Ja, vi har spenderat den här dagen precis där ni tror. Det finns inte så mycket mer att dryfta om det längre. Inga nya naturfenomen heller för den delen. Men själen fick ro inför den kommande veckan som innebär arbete i en EM-stad. Och inte nog med detta - man har integrerat det årliga (och ack så långdragna) Göteborgskalaset i det hela - på gott och på ont får man väl tillägga. Jag lever med hopp om riktigt tidiga arbetspass den här veckan så att jag undslipper den värsta gröten av turister, barnfamiljer och allmänt hysteriska människor. Och det börjar relativt bra för i morgon är det uppstigning 03:15 som gäller.

Igår (lördag) turnerade vi lite. Det blev en tripp till det av brats och segelfolk fyllda Marstrand. Vi tog en fika med några vänner på Bergs konditori. Eftersom en sval bil med bra musik är en skön plats att befinna sig i en vacker sommardag så for vi sedan vidare en bra bit in i landet igen; närmare bestämt till Ölanda där korv grillades och getingar besegrades (fast det var med dålig matsmältning som pris). Innan vi for hem beskådade vi ett Minnenas television på SVT som denna gång bjöd på programmet Lyckohjulet från 1971. Det var en kavalkad av sånger och små sketcher framförda av den oväntade kombinationen Östen Warnerbring, Ernst-Hugo Järegård och Cornelis Vreeswijk. Det slog oss vad frispråkig showen var för sin tid samt det faktum att alla dessa tre herrar inte finns med oss längre. Personligen känns Ernst-Hugo som en extra stor förlust eftersom jag hade sett fram emot den tredje delen av Lars von Triers "Riket". Men det blev ju som bekant aldrig någonting med den...

I fredags nådde Lena sitt kulinariska klimax denna sommar. Jag och våra norgekumpaner från i år, Carola och Michael, fick ta del av hennes fantastiska trerätters meny. Det hela började med små retare i form av Tapanikex med engelsk cheddar och inbakad stilton samt tandpetare med nätmelon, parmaskinka och basilikablad (de sistnämnda såg ut som små segel och gav därför den hela ett litet trevligt båttema).

Huvudrätten (se bilden) var en fiskfläta där lax och delikat marulk lindats om varandra och sedan ugnsstekts och toppats med färska räkor. Riskupoler med timjan, vittvins- och gräslökssås samt stekt aubergin, squash och paprika utgjorde det tårframkallande goda ackompanjemanget till fisken.

Avslutningsvis (och efter några trevliga omgångar pilkastning) kom desserten i form av vaniljpannacotta med färska hallon och hallonsås.

Behöver jag ens skriva att Lena är min favorit i alla de bemärkelser? Tänkte väl det...


31 juli 2006: En perfekt arbetsdag (ja, sådana finns)!

Idag steg jag upp 03:00 (okej då, det blev snooze till 03:20), tvättade mig, klädde på mig och for iväg till Göteborg och vagnhallen i Majorna som vanligt. Klockan 04:36 rullade jag väg mot Bergsjön med två gamla M29:or från tidigt 70-tal. Omlackerade och renoverade för att hålla i ytterligare ett antal år - ända tills det finns tillräckligt många av de nya M32:orna från Italien (se bilden) och som dessutom fungerar klanderfritt (dvs inte har några barnsjukdomar).

Klockan 08:00 prick var det frukost. Mannagrynsgröt, smörgås och te ihop med ett gäng sköna kollegor. Denna morgon kunde vi studera naket folk i ett av fönstrena på Hotel Robinson mitt emot vårt tillhåll på Göta Källare - något som piggade upp stämningen lite extra.

Efter sista passets göromål blev det en vegolunch ihop med ViktorAndrum vars buffé bland annat bestod av en delikat lasagne. Klockan blev snart för mycket för Viktor som fick springa ut och köra sin linje 10. Själv satt jag kvar och tänkte att det hade varit en bra dag. Lugnt, fint, svalt och lite regnigt. Helt perfekt! Jag kom på mig själv med att ha trivts oförskämt bra på jobbet denna dag.

Efter en stunds kontemplation ringde jag upp Björn som delvis har lagt ner sitt spårvagnskörande för lite semester och sedan några års pluggande i byggingenjörkonstens namn. Det blev ett besök hemma hos honom i Biskopsgården innan vi for ner till stan igen och anslöt med Hanna i Haga. Café Husaren lät mig njuta en läcker Chocolate Cheese Cake samt en jordgubbssmoothie för det infacila priset av 62:- (inkl. 3 kr bankkortavgift; skandalöst att det fortfarande existerar sådant; det är ju inte ens tillåtet). Jag avundas Björns och Hannas stundande semestertripp till Malta. Nog för att jag också har haft en skön sommar i år, men... de njuter inte bara medelhav - de slipper EM i Göteborg också. Lyckostar!

Jag ville summera denna dag eftersom den har varit trivsam, härlig och bra på alla sätt. Tänkte att det kunde vara bra att ha på pränt nu i nästa vecka när Göteborg förvandlas till en hysterisk kalas- och idrottsevenemangsstad. För jag är inte säker på att det blir lika roligt att jobba då, nämligen. Kanske kan den här upplyftande texten då komma väl till pass som en liten tröst om att goda tider alltid återvänder när man minst anar det.


28 juli 2006: Sista grillen i juli... då kom regnet. Men vi hade det trevligt ändå!



27 juli 2006: Överhettad hjärna?

Här i Sverige är faktiskt lagom bäst. Det vet väl alla? Varför fortgår då denna tropiska hetta utan mellanspel av åska och regn? Halva nöjet med sommaren är ju att de praktfulla och varma soldagarna skall ackompanjeras med vidunderliga åsk- och regnskurar! Gärna kvälls- och nattetid för då syns det desto bättre. Men i år bjuds det hittills icke på sådant. ICKE!

Jobbet tvingar upp mig redan vid 03:15 på morgonkvisten numera så jag lider inte så värst mycket av värmen där. Åtminstone inte förrän efter frukost och tills man går hem, men det är ändå möjligt att överleva (i alla fall när man har fungerande AC i förarhytten). Däremot sådana här lediga dagar när man sover ut och vaknar upp i ett sovrum som redan under morgontimmarna förvandlas till en bastu - det är inte kul. Det känns som om min hjärna blir överhettad för den orkar vare sig tänka eller låta kroppen företa sig någonting. När dessutom allt och alla jobbar finns det inte någon som kan tänka åt en eller dra med en på någonting skoj. Det är lite trist, helt enkelt...

I går kväll vid halvtiotiden åkte Lena och jag dock iväg till Lilla Munnsjön för ett kvällsdopp. Det var smått underbart. Vattnet liksom skimrade i metalliska färger och var helt stilla. Skogen runtomkring var öde och tyst och där - spritt språngande nakna och ett med naturen - lät vi oss svalkas av denna (numera smått magiska) favorit av skogssjöar. Vattnet var med all säkerhet 25-26 grader varmt. Dessutom kunde vi konstatera att vattennivån har sjunkit ganska rejält på några veckor. Återstår att se hur länge det håller i sig. Men även om det är härligt på många sätt så tycker jag synd om alla djur och människor som lider av hettan samt alla stackars bönder som inte ens tillåts konstbevattna i torkan (Länsstyrelsen har numera spioner ute som säkerställer att detta inte sker). Tänk er själva vilken panik att se grödorna (levebrödet i dubbla bemärkelser) gå om intet. Allt detta för att vädrets opåverkbara makter helt enkelt inte vill. Stackars folk. Stackars bönder. Stackars min överhettade hjärna.


22 juli 2006: Henning, Bobby och Pim - we miss you!

Efter att SVT hade sänt färdigt sin succéartade hårdrocksserie Rundgång i slutet av mars lät jag hårddiskinspelaren fortsätta spela in klockan 22:30 varje onsdag. Det skulle komma något danskt humorprogram som hette Grabbarna från Angora vilket ju lät allmänt suspekt men vi ville ge det en chans. Och det skulle visa sig att det var ett av årets roligaste program på TV. Det tråkiga är bara att jag och Lena känner oss så gott som ensamma tillsammans med SVT:s överentusiastiske inköpare om att digga Angora.

Rune Tolsgaard, Simon Kvamm och Esben Pretzmann heter de tre killarna som ligger bakom programmet och de har blivit närmast kultförklarade i hemlandet Danmark redan när deras föregångarserie Rockerne sändes i DR. I Angora snackar vi om en humor som påminner lite om den man träffade på i Varan-TV med en touch av skånska humorduon i Hipp Hipp. Här träffar vi på en mängd olika figurer som alla spelas av Simon, Esben och Rune. Somliga återkommer i varje avsnitt; som våra favoriter i Team Easy On - cykellaget som sponsras av en kondomfirma. Det handlar om de två tävlingscyklisterna Bobby Olsen och Pim de Keysergracht som med hjälp av sin lagledare Henning Primdahl siktar på att komma ner till Tour de France och vinna tävlingarna där. Pim (som kommer från Nederländerna) röker på och går på rave medans Bobby är den snälle typen som kuvar sig lite för mycket. Ändå gör Henning innerst inne allt för att de ska nå sitt gemensamma mål.

De 12 avsnitten tog sin ände i juni och nu känns allting väldigt tomt. Våran vår och sommar har präglats av Angoragänget och deras figurer. Vi har periodvis talat med dansk brytning här hemma och en hel uppsjö av sköna fejkholländska uttryck á la Pim (som t ex "Oopse dijse van de traalekoop!") lever fortfarande kvar. Det finns ytterligare 12 avsnitt inspelade men enligt SVT:s inköpare blev inte serien någon större hit. Och av någon anledning har jag inte stött på speciellt många som ens vetat om serien (de går att räkna lätt på fem fingrar). Antar att 22:30 på onsdagar inte är direkt prime time.

Du som läser detta och av en händelse också diggar Grabbarna från Angora - maila till inköparen på SVT och säg som det är - att säsong 2 måste visas i höst!


17 juli 2006: Jag är en scrobblare!

I drygt två år har jag nu varit medlem i en av de trevligare platserna på Internet, nämligen last.fm. Denna community beskriver sig själv som "The Social Music Revolution" och det är nog en lika kort och koncis som perfekt beskrivning på det hela.

Vad är nu scrobbling för något? Hur funkar det? Jo, med Last.FM installerad på datorn (även vissa bärbara musikspelare stödjer det idag) registreras vilka artister och låtar du lyssnar på. Allt skickas upp till en gigantisk databas och denna information används sedan för att skapa en massa spännande saker. Dina personliga topplistor ger dig svart på vitt en karta över vad du egentligen har för musiksmak. Du ser vilka artister respektive låtar som du gillar mest. Men det slutar inte här. Din information knyts även samman med alla andra användare av Last.FM. På så sätt får du fram en mängd tips på bra musik som du inte har hört men som du borde tycka om. Du får efter ett tag även dina egna neighbours (grannar) som är användare som gillar samma typ av musik som dig och vips så har du plötsligt en handfull likasinnade kompisar världen över som du kan börja att diskutera musik med.

Här finns även en mängd av ljudströmmar att ta del av. Last.FM har nämligen exklusivt tillstånd av en helt otrolig mängd skivbolag att spela musik i webradioform till dess användare. Eller snarare: Last.FM har blivit ett promotionverktyg för många artister att nå ut till nya lyssnare. Det handlar dock inte om en och samma radiokanal för alla. Som användare har du till exempel en helt egen webradiokanal som spelar musik baserad på din egen smak. Du har även möjlighet att markera vissa låtar som "loved tracks" vilka sedan alla dyker upp i en separat kanal, "loved tracks radio". Tänk dig att kunna lyssna på hela låtar som du vet att du älskar - helt utan avbrott, snack eller reklam. Det är nästan för bra för att vara sant, eller hur? Men det är sant!

Detta är bara en liten del av allt det fantastiska som finns på Last.FM. Och det bästa av allt - det är gratis! Dock finns möjligheten att bli stödjande medlem för $3 per månad och därmed få tillgång till lite extra roliga funktioner att leka med. Kolla in min personliga sida och klicka dig fram för att se hur allt hänger ihop. Förundras, fascineras och prova sedan på det, du också! Bli en scrobblare idag!

Fotnot: Nej, jag får inte betalt för den här artikeln. Jag är helt enkelt bara så besatt!


14 juli 2006: En hårt rockande meteorolog

Det här är väl kanske inte bilden man är van vid att se av kändismeteorologen Pär Holmgren. Men för den insatte så är det ju ingen hemlighet att han inte bara är en av våra favoriter jämte Pererik Åberg och John Pohlman utan en riktig hardrocker av rang också.

Idag sommarpratade Pär i Sveriges Radios P1 och jag kände snabbt en väldig sympati med hans tankar om musik och vår världs levnadsvillkor. Han pratade bland annat om klimatförändringarna och hur de faktiskt pågår rakt framför näsan på oss här och nu. Han belyste det viktiga i att vi alla försöker göra vad vi kan för att denna planet ska vara trevlig att leva på i framtiden. Det räcker inte med att tänka att alla andra måste göra något.

När det gäller musiken har Pär sitt hjärta hemma i 70-talets hårdrock och vi fick höra både Zeppelin och Pink Floyd men även en unik spelning med Orsa spelmän featuring Glenn Hughes. Det var en upptagning från Pärs bröllop i Uppsala för ett antal år sedan.

Jag rekommenderar alla som missade programmet att lyssna på det i efterhand via webben. Det ligger kvar i 30 dagar framåt i sin helhet med musik och allting.


12 juli 2006: Från glassig semester till vardag och fluginvasion

Vårt kök känns inte längre som vårt. Det känns inte som hemma. Vi har nämligen råkat ut för detta helvete som kallas bananflugor. Och detta utan att vi ens har haft några bananer liggande framme. Faktum är att vi har svårt att finna orsaken till uppkomsten av denna invasion (ja, det är nästan så man måste beteckna det). En möjlig orsak kan ha varit ett paket jordgubbar från kylen som blivit gamla och som sedan slängts i sophinken för att sedan ha befunnit sig där något dygn. Plötsligt var de bara överallt, de små djävlarna.

Jag har googlat och försökt hitta tips och råd om hur man blir av med dem. Vi har tömt sopor och använder nu förslutna påsar för avfall, vi har dammsugit, torkat rent och torrt i varenda skrymsle och dessutom gick jag loss med inomhusradar igår kväll. Vet inte hur lyckat det sistnämnda var för jag blev irriterad i luftvägarna på kuppen och morgonen därpå fanns flugorna ändå kvar om än i någon mindre mängd).

Återstår nu att eventuellt plocka isär vattenlåset under vasken i köket och rensa det eftersom där tydligen är populärt att förvara ägg som på några dygn kläcks och sätter nya fän till världen. Om någon har flera tips så är det mer än välkommet. Det skulle nämligen vara skönt att slippa det här äcklet...


8 juli 2006: Brännö visfestival - en ny favorit


Idag har jag och Lena satt våra fötter på Brännö för första gången. För min egen del är det nästan en smula absurt att man i 5 år har kört folk medelst spårvagn till Saltholmen utan att själv veta vilken värld som befinner sig där bortom Styrsöbolagets båtars kajplatser. Men en sak är säker. Det här kan ju lätt göras om.

Brännö visfestival är en minifestival med inriktning på svenska visor och folkmusik. Värdshuset och pensionatet Baggen och dess trädgård används som plats för arrangemanget. Under två dagar river ett gäng artister av sina nummer och vi riktade in oss på dag 2 eftersom det var Nicolai Dunger vi först och främst var ute efter. Men nu kom ju allting i en lite annorlunda dager eftersom vi lät slumpen och impulsen styra oss i förrgår och därmed såg honom redan innan - på Orust.

Vädret har varit fullkomligt idealiskt; molnigt och rumstempererat. Det kom några ynka skvätt från himlen men ingenting som blötlagde oss. Festivalmaten var god och man behövde inte stå i några köer. Själv valde jag rökt lax och husets potatissallad för 55 kronor. Lena smaskade spätta med pommes och remouladsås för 45 kr. Påföljden av mat och dryck brukar ju vara olika typer av naturliga behov men bajamajorna var fräscha och inte heller här behövde man köa så de problemen var lättlösta.

Carl-Einar och Nicolai kände vi ju redan till men de flesta övriga uppträdandena blev nya upplevelser för oss. Samtliga av dessa var riktigt bra men de som höjde sig något över de andra var Per Umaerus (som även är känd från Bröderna Brothers), Hogmans orkester och Gunnel Mauritzson.

Konferenciererna Mia och Klara från Roll On i P3 förgyllde tillställningen med egna små uppträdanden och skojfriskheter. Jag lyckades även smyga fram och förklara min kärlek för dem eftersom de får mig att skratta hejdlöst mycket på jobbet varje lördag och söndag när de är i etern. För vem kan motstå deras figurer Tabita på Skrantabacken eller Viveka Andebratt bara för att nämna några?

Lena å sin sida fick förklara sin kärlek till Carl-Einar, vilket tog helt andra fotografiska proportioner. Detta kan beskådas i ett litet webalbum genom att klicka här.


7 juli 2006: Frispel en sen torsdagkväll

Som tidigare nämnt ska vi åka på Brännö visfestival i morgon lördag. Igår kväll när vi satt och diskuterade det hela så kom vi till vår fasa på att vi inte har kollat årets artistprogram på Pensionat Slussen på Orust. Tänk om Nicolai Dunger spelar där i år? Klockan var väl ungefär kvart i 21 när jag gick in på hans hemsida och kollade turnédatum. Jaha... det kunde man väl tänka sig; spelning på Slussen den 6 juli. Lena kom ner med en nylagd ansiktsmask och jag berättade som det var för henne. Ett telefonsamtal och en kvart senare (Lena med delar av ansiktsmasken kvar i fejan) satt vi i bilen på väg till Orust med Here's my song... you can have it i CD-spelaren.

Vi anlände till Slussen runt 22:20 och då hade Nicolai redan rivit av ett helt set. Men alla gamla favoritlåtar i set nummer två återstod. Lena fick detta klart för sig när hon gav sig ut på verandan och berättade för Nicolai om ansiktsmasker, spontana bilresor till Orust och hur mycket hans musik betyder för oss - något som han verkade uppskatta väldigt mycket.

Till vår stora glädje lufsade även Ebbot Lundberg från TSOOL runt på stället och självklart kompade han och sjöng lite backvocals under resten av kvällen. Nicolais käresta Ellen på fiol och sång tog dessutom låtarna ännu ett snäpp närmare mot himlen.

Detta var kanske en av årets allra vackraste och varmaste sommarkvällar. Jag skulle vilja använda ordet magi. Ni vet, när man kommer in i rätt stim, when you go with the flow, bara låter sig själv glida med i strömmen. Det är som om livet radiostyr en för en liten stund. Och allting blir sådär oförglömligt, vackert och kul. Jag trodde kanske att det var slut på sommaröverraskningar för i år, men ack vad jag bedrog mig.


6 juli 2006: Det har varit lite problem med cureomatic.com idag. Det verkar som om tillgängligheten kommer och går med jämna mellanrum. Jag trodde först att anstormningen hade blivit total sedan Alingsås Tidning publicerade en notis om tromben vid Munnsjön med hänvisning hit och att det var det som sänkte sidan. Men så självförhärligande ska vi nog inte tillåta oss att vara. Jag tror att det handlar om något routningsfel hos Telia så ni får hålla ut ett tag och hoppas på 100% felfri access inom kort.

Jag har nu avverkat mina tre första arbetsdagar efter semestern och det har varit lite av en aklimatiseringschock; både psykiskt och fysiskt. Den 31 maj-3 juli är ju en rätt rejäl ledighet och jag har hållit mig ifrån Göteborg och spårvagnar så mycket som möjligt. Men nu sitter man mitt i smeten igen, vilket känns en smula tungt i början - speciellt då det har varit så djävulskt varmt de senaste dagarna. Det händer ju att man får köra gamla vagnar utan AC (eller i värsta fall nyare vagnar utan fungerande dito) och då är det inte alltid lätt att hålla god min. Då längtar både kropp och själ bort till lugn och svalka i form av en klippa vid Lilla Munnsjön...

Om det blir regn och åska i helgen så är jag den förste att välkomna det. Men det får gärna hålla upp lite på lördag för då ska vi fara ut till Brännö och gå på visfestivalen. Vi ser speciellt fram emot Nicolai Dunger men även Carl-Einar Häckner och Gunnar Källström & Fridens Liljer. Konferencierer är inga mindre än Mia Skäringer och Klara Zimmergren från Roll On i P3. Kom ut dit du också och njut av musik i en somrig skärgård!


2 juli 2006: Den nyckfulla Munnsjön

Denna söndag tillbringades på samma sätt som gårdagen; vid Munnsjön. Både korvgrillning och fika hann vi med innan hemfärd efter nästan 7 timmars härligt slappande, solande och badande. Men anledningen till att jag ens noterar detta upprepande beteende här är att det hände en hel del mystiska saker vid sjön igår. Fiskarna verkade ovanligt på bettet och fick vattnet att koka vid ett flertal tillfällen. Minst två ormar kom även simmandes som om det var den mest naturliga sak i världen.

Men klockan 14:39 hände det mest absurda. Plötsligt börjar det brusa och susa i träden på andra sidan sjön. Jag låg och dåsade och tänkte först inte så mycket på ljudet utan associerade lite skönt till bruset av någon fors i Norge. Men plötsligt hojtas det upphetsat vid min sida. Det är en tromb som bildats och suger upp vatten mot skyn. Det hela pågår under någon minut och vi hinner plocka fram kameran och filma lite av förloppet. Det var verkligen en spektakulär syn att skåda denna virvel som från klarblå himmel (med lite lätta, vita moln här och var) plötsligt bara uppstår. En sak är säker... i naturen händer det ganska spännande saker om man bara ger den lite tid.



1 juli 2006: Ett med naturen


Hela dagen har tillbringats tillsammans med Lena och ett par vänner på en klippa vid en av Munnsjöarna utanför Alingsås. Jag skulle egentligen ha jobbat idag, men som sagt... ibland är samtal från jobbet av den mer absurt positiva karaktären. Återstår att se hur man ser ut i morgon. Det värmer nämligen rätt fint i skinnet. Jag antar att min vita kropp har fått en liten försiktig överdos av solsken idag. Men det var det värt, tror jag. Själen har mått (och mår) fantastiskt bra av denna magiska sommardag.

Jag vill även passa på att revidera mig själv angående elitfotboll (som jag skrev om igår). Idag knäcktes Brasilien av Frankrike och jag råkade se slutet av matchen. Då var det till min stora glädje allt annat än slagsmål. Spelarna kramade om sina motståndare och jag kände att jag kanske var lite hård och generaliserande igår. Det var kul att se hursomhelst och det gav mig (och kanske några fler) lite hopp om att det går att "leka" fotboll även på högre nivå.


30 juni 2006: Julistart med dart

Galleri Vikholmen presenterar ytterligare en grillkväll. Den här gången i pilkastningstema. Denna övergång till juli månad var egentligen slutet för min semester men här om dagen fick jag ett telefonsamtal som innebar en förlängning av ledigheten med 3 dagar. På så vis lät jag mig själv delta i denna fest alla gamla planer till trots.

Efter lite äventyrskrocket, en massa god mat samt beskådning av hur "vuxna" män pucklar på varandra efter en fotbollsmatch (jag tänker inte gå in närmare på ämnet, men det sa allt om vad fotboll på elitnivå egentligen går ut på) så gick vi lös med pilarna genom ett par omgångar killer. Vi var kanske lite för många deltagare för att det skulle bli rull på det hela men det var lite kul ändå, även om jag är usel på att träffa rätt. Nu använde vi oss av en gammal hederlig darttavla under kvällen, men det skulle faktiskt vara lite ball att få prova på de där moderna elektroniska darttavlorna som finns nu för tiden (och som förvisso kostar en förmögenhet i jämförelse).

Hej då juni och välkommen juli, snörvlets och gräspollenallergikernas tid!


29 juni 2006: Med mor Eva i Göteborg och på Hönö

I morse vid halvtiotiden kom mor Eva med tåget hit till Alingsås. Vi har sedan ett bra tag tillbaka planerat att fara iväg till Göteborg tillsammans för att besöka diverse platser som är av historisk betydelse för både henne och mig. Så vi for ner med bilen på vårt dagsäventyr. Vi tänkte börja dagen med att hälsa på mormor (på västra kyrkogården) vilket föranledde en tur genom Götatunneln. Det var första gången för oss båda och omdömet för denna byggnation måste bli med beröm godkänt. Ljust och fint och breda körfält. Ett plus för det blåa ljuset längst ner i tunneln som markerar att man befinner sig rakt under Stora hamnkanalen.

I övrigt blev det en fin dag inklusive väder. Vi njöt en kingsize räkmackaGothia Towers, dyrkade det breda utbudet på ICA Focus, åt glass och spanade in folk i centrum. Dessutom for vi ut till Långedrag men kom där på att Hönö nog är ännu mysigare. Sagt och gjort - vi tog färjan dit och promenerade ut till klipporna i Hönö Röd.

Tiden går fort när man har det bra. Hemma i Alingsås hann vi ändå med en kopp te och lite toasts på altanen innan det var dags för min ömma moder att fara hem till sin Göran och deras Grisnasse igen. En av de sista sakerna vi avhandlade var frågan om det är unikt för en 30-årig son (gift och med familj) att finna glädje i att resa runt med sin gamla mamma i en bil en varm sommardag. För Eva var det inte någonting självklart. Själv kan jag bara konstatera att jag har haft en väldigt trevlig dag. Möjligen är jag lyckligt lottad eller bara lite konstig. Vad tror ni?


27 juni 2006: Krisläge

Den här lille krabaten blev fraktad per kattmun till vår altan igår kväll. Morris vill ju som familjemedlem också bidra till hushållets fortlevnad och kommer därför hem med lite olika lattjo prylar emellanåt. Är det inte kopparormar, småfåglar eller skogsmöss så är det tydligen grodor.

Vi förvånades dock lite av den position som herr Groda intog. Det är ju verkligen "hit the dirt" och vit flagg som gäller här. Nu slutade denna dramatik ganska lyckligt för Morris ville mest leka lite och efter en stund lyckades grodan hoppa iväg ut i friheten på den regnvåta gräsmattan. Morris plockades högst motvilligt in för kvällen. Det var ändå nattidags för små grisar.

Jag har gjort lite efterforskningar på nätet och gissar på att detta är en långbensgroda. Dock ska den tydligen inte vara förekommande i våra trakter så jag blir en smula fundersam. Om någon med grodkoll direkt kan se vilken art detta är så får man gärna höra av sig!


25 juni 2006: Hemkommen från fjordar och fjäll

I torsdags for vi iväg till vårt fantastiska grannland Norge. Att fira midsommar i Geiranger är inte helt fel. Där finns visserligen inte några midsommarstänger, små grodor eller tanter i svenska folkdräkter. Men det finns overkligt vacker natur; som tagen ur en saga med hisnande höjder och rasande forsar. Och att det faktiskt är havet som ringlar sig så långt in i fastlandet är närmast ofattbart. Men bevisligen är det så eftersom det dag efter dag under sommaren kommer in stora kryssare fullastade med folk från hela världen - allt från japaner till amerikaner - som alla andäktigt super in den overkliga miljön under några timmar innan de far vidare till nästa anhalt.

Lena och jag tog med oss våra två vänner Carola och Michael dit i år. Ingen av dem hade varit i Geiranger tidigare och självklart blev de medtagna. Faktum är att jag själv såg med lite nya ögon på stället nu när det var dags att agera guide för två nykomlingar.

Första heldagen for vi upp en bit längs Ørneveien och njöt av utsikten där. Vi tog även en tur till Hjelle Hotel för att visa Carola och Michael vilket fantastiskt ställe det kan vara att bo på. Under eftermiddagen promenerade vi upp till Storseterfossen. Drygt två kilometers kånkande i brant uppförslut. För en otränad individ är det en riktig utmaning. Men belöningen kommer till slut när man är framme och kan ställa sig bakom det enorma vattenfallet och bara ta emot av den svalkande fuktiga luften där bakom. Senare nere i hytten intogs sill, potäter och nubbe på klassiskt midsommarvis förutom att vi hade bytt ut gräddfilen mot norsk rømme.

Dag två bestod främst i en biltur till Stranda, Sykkylven och Hellesylt där vi sedan tog båten tillbaka till Geiranger. Eftermiddagen gick åt till att försöka få in norska TV2 eftersom de sände fotbolls-VM och matchen mellan Sverige och Tyskland. Både TV-mottagningen och matchen sög väldeliga. Men det spelade oss ingen roll. Vi var nöjda och glada med tillvaron ändå i ett underbart och av oss för evigt älskat Geiranger.


20 juni 2006: En TRAMsig, skenhelig och rälig grillkväll...

Fyra stycken av mina allra godaste vänner och arbetskamrater kom igår kväll hit för att grilla. Det är inte lätt att få 5 stycken spårvagnsförare att sammanstråla samtidigt eftersom alla jobbar helt olika. Men med 2 månaders planering i förväg lyckades vi ändå få denna synnerligen trevliga afton till stånd.

Det värmdes upp med lite jordgubbsvin och en krocketmatch på gården. Där efter grillades allsköns godsaker och intogs sedan tillsammans med lämpliga rusdrycker. När alla var mätta och belåtna var det dags att titta på fotbolls-VM förstås. Sverige mot England. Vi körde som vanligt specialkombinationen bild från SVT och ljud från SR P4. Lasse G. och Ralf E. var som vanligt i högform (åtminstone den förstnämnde).

Vid 23-strecket for två av kollegorna åter hem till Göteborg medans två blev kvar över natten. Vi spelade lite analogt alfapet vilket var en klart annorlunda upplevelse jämfört med nätets Betapet. Kul, men kanske inte riktigt lika avkopplande. Spelet var för övrigt en av flera gåvor från kvällens gäster. Ett fantastiskt rött te och en vinare var också saker som vi överöstes med.

En oerhört trevlig kväll hursomhelst, följd av nästa dag som bara består av packning inför årets Norgetripp. Kl. 05 den 22/6 bär det av mot Geiranger tillsammans med två vänner som har tänkt åka i en Porsche av årsmodell 1980. Kan nog bli intressant...


18 juni 2006: Legoland - been there, done that, got the photos!

Nu kan jag bocka av Legoland på listan över besökta nöjesparker i världen. Vi for i fredags via Stena Line Express till Fredrikshamn och sedan ner mot Billund där inte bara själva Legoland ligger utan även företaget Lego som med sitt gigantiska komplex förser leksaksbutiker med en sjuhelvetes massa legobitar världen över.

Smått makalösa är de miniatyrstäder som man har byggt upp i parken. Här kan man blicka ner i kända platser såsom Bergen, Amsterdam, Düsseldorf, Hollywood och naturligtvis Köpenhamn. En favorit var sistnämnda huvudstads Nyhavn som synes på bilden. Mycket bilar, bussar, tåg, båtar och klaffbroar i rörelse - allt gjort i Lego. Det var inte utan att barnet i mig kom till liv på allvar vilket slutade med att jag låg på alla fyra med kameran för att filma och plåta. Men man är inte ensam om att bli barnslig på Legoland.

Vädret var toppen och fredagen (som blev vår heldag på platsen) bjöd på molnighet och riktigt go värme. Det låg regn i luften men det kom aldrig någonting värre än en skön svalkande spray från skyn. Desto blötare blev man då i den senaste av åkattraktionerna - Vikings River Splash - som är något av Lisebergs colorado fast mycket roligare och med en fin utförsbacke och ett enormt vattenplaskande på slutet. Man lyckades ändå komma ur båten förvånansvärt torr efteråt men om man mot förmodan skulle behöva torka sig lite gick det utmärkt att ta en tur i bergbanan X-treme Racers som synes på bilden här intill. Den är en västanfläkt jämfört med Balder på Liseberg enligt Lena men eftersom jag inte har åkt den själv och därmed inte har något att jämföra med så dög den utmärkt som magkittlare.

Vårt boende hade vi på Scandic Hotel i Silkeborg ca 6 mil bort. Vi sätter betyget helt OK på det.

Danmark... detta land, utskitet av kalk och lera. I alla fall om man får tro Ernst-Hugo Järegårds roll Stig-Helmer i Riket. Ja, vägskyltning i Danmark kan i alla fall förvirra en aning. För vad i helvete menas med den här skylten? Min första tanke var att jag inte fick köra om någonting mellan 06-18 på vardagar förutom lastbilar, bussar och bilar med släp. Men det måste väl rimligen betyda att det är fritt fram att köra om allting och att det är lastbilar, bussar och bilar med släp som inte får utföra omkörningar? Man blir konfys i vilket fall. Danskjävlar!


14 juni 2006: Min själ, vad det gör ont i min häl!

I morgon åker jag, Lena, Nelly och hennes kompis iväg till Legoland i Danmark. Jag har aldrig varit där tidigare så jag antar att det kan bli lite kul. Enligt uppgift skall även begynnande gubbar ha rätt skoj i parken, nämligen. Ett problem är dock att jag måttade fel med foten när jag skulle gå ut på altanen här om dagen. Det resulterade i att kanten på den stenplatta som utgör trappsteget ut från altandörren hyvlade av en ganska rejäl bit av baksidan på min fot - ungefär exakt där man brukar ha skoskav. Jag testade Compeed men det ville inte fästa ordentligt i min mjöliga häl. Så nu blir det plåster med Inotyol och sandaler som gäller i Danmark. Får väl halta lite för syns skull.


12 juni 2006: En dag i högtryck

Mina förhoppningar om en varm och solig juni månad verkar faktiskt ha besannats. Jag kommer inte ihåg när det senast var så här bra väder under årets sjätte månad. Har det gångna decenniet förknippat den med regn, dålig värme och glåmiga dagar. Därför blev jag lite oroad när jag i år tilldelades semester under denna period men nu känns det inte längre nervöst. Jag skulle nästan kunna sträcka mig till att säga att om det vände nu och blev sämre så vore jag nöjd ändå. Fast det vore naturligtvis kul att slippa långärmat och paraply även när vi åker till Danmark resp. Norge under de två kommande veckorna.

Idag gick hela lasset till Ölanda där det fikades under syrener och lektes med detta lurviga monster, kallat Grisnasse. Man får vara beredd på att bli insaliverad och gnagen på när man sätter foten innanför grinden ty denna varelse älskar allt och alla och uttrycker sin kärlek på ett väldigt oralt sätt. Som om det inte var nog med de bakverk som fanns hemma hos mor Eva och Göran så medbringade vi en alldeles nybakt rulltårta med färska jordgubbar i. Det var Lena som fick till det i förmiddags och ett mer somrigt tilltugg får man nog leta efter.


När solen blev olidlig roade damerna sig med att kasta vatten på varandra (nåja):



För vissa var detta inte nog och vi promenerade därför ner till Vimleån (det finns inte så mycket mer att välja på i dessa trakter) där frivilliga sänkte dig i det svala vatten som annars är ett tillhåll för bäver och annat löst boskap:



Den fantastiska tillvaron i paradiset Ölanda var som allra bäst när jag hittade skuggläge och domnade bort på en liggdyna i gräset. Men underbart är kort och tiden krävde hemfärd. Delar av den yngre generationen hade nämligen mycket viktiga TV-serier i kommersiella kanaler att följa hemma så det var bara att slita sig.

Dagens meny: Nygrillade revbensspjäll från Bohlins Livs i Alingsås - det är ingen idé att köpa dem någon annanstans för man blir bara besviken då. Jag borde städa upp i källaren nu men det känns troligare att det blir en tupplur i brassestolen på altanen. Semester är för jävla gött!


10 juni 2006: En perfekt lördag

Idag har det varit premiär för frukost på altanen! Klockan 10 i lagoma 17°C frossade vi i paté, avocado, skagenröra och en massa andra läckerheter. Till detta löstes Melodikrysset på sedvanligt sätt tillsammans med det gamla vanliga gänget på Common.

Dagens projekt fick bli att montera upp en ny brevlåda eftersom den gamla läckte in hejdlöst med vatten vid regn. Sådant Martin Timell-joxande tar på krafterna och vi blev tvungna att strosa in till stan och förse oss med allsköns preparat på Apoteket. Dessutom införskaffade Lena en gitarrsträng och jag fick därmed för första gången i mitt liv göra ett besök hos Musikexperten i Alingsås. Vissa saker tar längre tid än andra. Att äta glass och titta på förbipasserande människor var också någonting som vi roade oss med under denna promenad. Alingsås är mysigt, helt enkelt!

Framåt eftermiddagsstrecket kände Lena att badlusten pockade på så till den milda grad att vi tog bilen och for iväg till hennes bror i Göteborg där vi lökade vid poolen i ett par timmar. Jag höll mig torr eftersom förkylningen precis har gett sig. Lena badade däremot glatt som synes på bilden. Vi avrundade göteborgsbesöket med att handla lammstek på ICA Focus. Jag råkade även hitta ett nytt spännande te; Twinings 300 Years of Expertise Celebration Loose Tea som är en lyxig blandning av Assam, Kenya- och Ceylonte. Det skall bryggas med försorg och testas till frukosten i morgon bitti.


När vi kom hem till Alingsås igen kurrade det ordentligt i våra magar så koncentrationen gick till köket och så småningom kunde vi börja sätta tänderna i dessa fantastiska läckerheter. Vitlöksmarinerad lammstek, hemmagjord tzatziki, halloumi, fetaostsallad och grillade färskpotatis. Till detta en flaska El Albar och en TV-apparat som visade Sverige i en fullkomligt usel förstamatch i VM. Men vad brydde väl vi oss om det? Till oss har ju sommaren kommit för att stanna en stund! Då njuter man bara av allt det goda i livet och lutar sig tillbaka i en solstol. I morgon är det söndag, men det struntar vi fullständigt i för nu har vi semester allihop. Det känns en smula overkligt faktiskt. Men man hinner väl som vanligt inte vänja sig förrän allting är som vanligt igen. Men det ska vi försöka att inte tänka på i detta läge. Nu är det nuet som gäller. Och nuet just nu är tipp-topp!


8 juni 2006: Denna dag har bjudit på både sött och surt. Om vi tar det sura först så verkar min hals ha bestämt sig för att utveckla sjukdom. Det kvittar hur mycket man harklar sig eller dricker - det är ett smärtsamt projekt att svälja varje gång. Denna ytterst oangenäma känsla av begynnande halsinfektion är ett förhatligt återkommande tema när semestern äntligen har börjat. Jag antar att man får se på det positivt och glädjas åt att det inte dök upp inför Lkpg/Sthlm-resan i helgen.

Glädjande är att vår vän Electrolux ESF6243 (diskmaskinen) idag fick sin hjärna utopererad och ersatt med en ny. Så nu slipper vi denna vedervärdiga manuella disk som ur i-landsperspektiv har gjort livet tungt för oss de sista två veckorna.

Galleri Vikholmen 2006 är ett projekt som går ut på att föreviga de grillkvällar som äger rum här på altanen under sommaren. Ikväll var det dags igen. Låg- och mellanstadiet har haft avslutning och detta firades på traditionellt sätt genom förtäring av grillad korv och som avslutning: jordgubbstårta och några parti kubb på gården. Det var inte mer än 15°C utomhus dock så för en annan fick kubbspelandet utebli. Livet är tufft för en hypokondriker när farhågorna besannas.


5-6 juni 2006: Under två dagar fick jag tillfälle att njuta av ett soligt Stockholm och träffa en massa Common-folk. Måndagen var intensiv; först bjöd Ann mig på frukost på sin arbetsplats (frukostbuffén på Victory Hotel) som väl inte kan beskrivas på något annat sätt än som direkt fantastisk. Jag fick även möta Anns trevlige chef samt kockan bakom kulisserna som gjorde en toast som hette duga.

Lite senare for jag iväg till Drottningholmsvägen och hälsade på Pawal som bodde oförskämt rymligt och trevligt tillsammans med sin nyblivna hustru. Det bjöds på excellent bryggat rött te och några smakprov på de senaste egna musikaliska alstren. Synnerligen trevligt!

Lite senare blev det lunch ihop med Pawals bror; Mawal samt Lotta och Kalle. Även Skrölle dök upp. Vi käkade lunchbiff på Jensens Bøfhus vilken smakade riktigt bra. Synd bara att servicen var såpass dålig (långsam). Det är tydligen ett arv från den danska avdelningen enligt en i sällskapet.

Efterätt intogs på Kungsholmen. Italiensk glass med Fredrike, Skrölle och Mawal. Senare tog Skrölle med mig på en promenad längs Riddarfjärden och genom Gamla stan. Vi skildes åt i T-banan och jag skulle åka hem till Anns lägenhet för att pusta lite. Det var då jag gick vilse i Östermalm. T-banestationerna har ju miljoner olika uppgångar och jag bara gick i cirklar blev fullständigt desorienterad. Någon trekvart senare var jag i vilket fall hemma.

Kvällen spenderades hemma hos Fredrike tillsammans med Mawal, Lotta och Kalle. Vi umgicks och spelade lite TP. På det hela taget en trevlig kväll och natt. Först vid 3-tiden på morgonen kunde jag inta ett välbehövligt horisontalläge.

Söndagen gick främst ut på att samla ihop sig inför hemfärden men det blev frukost och fika ihop med Ann, Anna och David. Vi slog oss även ner i Humlegården en stund. Någon crackpipa hittade jag emellertid aldrig men vi stördes till slut av ett fruktansvärt oväsen som visade sig vara nationaldagsfirare i form av ungdomar på en lång rad av lastbilsflak som spelade otäckt hög musik av värsta sort. Det var då vi flydde till Café Riddargatan. Och där tog min Stockholmsvisit i princip slut. Det enda som återstod var att krama om Ann och tacka för gästfriheten.

Resan hem till Alingsås var lång (ca 50 mil) men med bra musik i högtalarna lyckas man hålla sig från att bli uttråkad vid ratten. Faktum är att jag var alldeles hes när jag kom hem efter allt sjungande i bilen. Och förresten, borta bra men hemma bäst. Dock har jag lovat mig själv och andra att försöka hälsa på i Stockholm lite oftare än var 10:e år i fortsättningen. "Hur svårt kan det va'??!", som Stefan brukar säga.

Mer bilder!


4 juni 2006: El Stockholmo

Idag har jag anlänt till hufvudstaden (eller baksidan som den kallas av många av oss). Jag befinner mig i en lägenhet mitt på Östermalm. Innehavaren har åkt hem till sina föräldrar och sover där pga snuva så här sitter man och leker att man är stockholmare.

Dagen har gått ganska fort. Linköping lämnades runt 16.30-tiden och väl framme i stora staden har det spelats lite brädspel (närmare bestämt Rita & Gissa) på Kungsholmen. Vad morgondagen har för möten i sitt sköte återstår att se. Nu: sova.


3 juni 2006: Jag vaknade upp 07:30 i morse efter en natt som uppenbarligen varit en uppvisning i rejäla och ihållande timmerstocksdragningar. Ett försök att fortsätta sova med öronproppar installerade misslyckades så jag tog och bläddrade i senaste numret av PC-tidningen istället. Lite nya prylar såsom spamkuber, universalfjällkontroller, 20" breda Viewsonic-skärmar etc. fick klockan att ramla fram till 08:30. Christer upphör här med timmerdragandet och ansluter till min vakenklubb. 2 SMS och lite oväsen senare gick även Stefan ur sitt standby-läge och tog sig en välbehövlig dusch för att därefter iordningställa en fräsch och tilltalande frukost som vi sedan njöt av till fågelsången i Trädgårdsföreningen (Stefan har den att vila sina ögon på från balkong- och kökssidan - klar lyxfaktor i boendet där).

Linköping by day är trevligt. Speciellt när solen skiner på en. Stefan visade oss runt i sin arbetsplats IMI:s lokaler. I pausrummet har man försetts med en tämligen oemotståndlig möbel, nämligen ett högkvalitativt Fussball-spel. Vi tog en match, Christer/Stefan mot Alex/Ahlbom och tyvärr vann de förstnämnda efter att ha haft en turlig period med tre snabba mål. När vi hade haft ledningen en stund gick vi tragiskt under med 7-10.

Hursomhelst, Fussball är faktiskt ett förvånansvärt aktiverande och rafflande sällskapsspel. Har man gott om plats och pengar ska man definitivt köpa ett. Och det skriver jag som är så anti-fotboll att det inte finns på kartan.

Efter våffla och te på stugkaféet Åbacka Café i stadsdelen Tannefors var det dags för Christer att dra sig mot järnvägsstationen och fara hem till Herrljunga via Nässjö. Han hade ett födelsedagsfirande att infinna sig på under söndagen så nu är vi bara tre kvar.

Alex har ju som nyinflyttad lite behov av möbler och husgeråd så vi har spenderat en del av eftermiddagen åt ett besök på IKEA. Men innan vi började vandra runt i Kamprads labyrinter tog vi en lunch på den klassiska IKEA-restaurangen. Det är som McDonalds - det ser likadant ut vart du än befinner dig i världen och maten är alltid densamma. Mitt val blev en 49 kronors spenattortellini med syrlig morotsröra. Det gick ner fint ihop med lingondricka, bröd och sallad men efter någon halvtimma fick jag akuta, närmast Trainspotting-liknande bekymmer med magen. Satt och svettades på holken och kände hur det högg i gallan. Kan det ha varit buffén i går eller är det bara resmagen som spökar sig? Fan vet.

I skrivandets stund är läget lite lugnare och jag zippar på en Pilsner Urquell hos Alex samtidigt som jag författar denna text. Alex och Stefan diskuterar löneförhandlingar och om vad som är "lågavlönat arbete". Kommunalarbetare som jag är håller jag käften, tar mössan i hand, tackar, bockar och tar emot.

I morgon lämnar jag Linköping och far vidare mot nya mål i Stockholm. Till dess, låt er uppfyllas av hänryckningen!


2 juni 2006: Linköping

kl 17:50

Så är det första delmålet nått; Linköping. Solen sken faktiskt över denna universitetsstad när Christer och jag anlände efter en resa längs den vackra Vätternkusten och med matstopp i Jönköping samt godisstopp i Gränna (polkagrisar i alla färger och smaker; jag har verkligen glömt bort vilka tandmördare de är).

Väl framme köptes en inflyttningsblomma till Alex och döm om vår förvåning när vi hittade den här etiketten på Trädgårdsföreningens blomsterhandels fikusar. Vi köpte den emellertid aldrig eftersom blomman var en gåva från min mor till Banverkets maskiningenjör - nyinflyttad i Linköping.

kl 19:10

Nu sitter vi i Alex nya lägenhet och slickar just polkagris. Men det kurrar lite bestämt i var mans mage och vi funderar väl så smått på att gå och käka någonstans.

kl 21:00

Vi lämnar Platå ganska mätta och belåtna efter att ha intagit en After Work-buffé för 89:-. Det serverades sallad, fetaost, korvar, grillad kyckling, revben (fast de såg redan färdigtuggade ut), tortillachips, tzatziki, friterade lökringar och annat jox. Som den lätte hypokondriker jag är var det naturligtvis en smula vågat av mig att frossa i denna för allmänheten öppna buffé men magen har ännu inte strejkat så här några timmar senare. Vi avrundade med en kula hemtillverkad glass hos Bosses glassbar. Jag fick mig en bägare med en helt enormt ljuvlig mangoglass. Synd bara att det var mulet och lite snålblåsigt utomhus. Det kändes kanske inte riktigt som om glassen fyllde sitt syfte, men men... man kan inte få allt.

kl 21:30

En ale och lite fotbolls-TV avslutade kvällen hemma hos Stefan och vi somnade snart in ganska belåtna med tillvaron.


1 juni 2006: Oopse dijse von de traalekoop!!!

Jag är en sann egoist och hypokondriker och det står jag för! Nelly har haft misstänkt scharlakansfeber i veckan men det har ändå varit mest synd om mig. "Herregud, tänk om det smittar! Då är jag ju rökt nu när jag ska åka iväg på Linköpings- och Stockholmsturné!

Mor och jag kom inte heller iväg till Göteborg denna dag som planerat. Hennes gubbe blev misstänkt magsjuk igår och sedär - hypokondrikern i mig kunde inte se sig själv sitta i samma bilkupé som en potentiell smittbärare. Fick i morse veta att han hade gått i väg till jobbet som vanligt och mor Eva har inga känningar över huvud taget. Jag antar att man är en idiot?

Dagen har istället bestått av ett besök på Jordnära (Alingsås eget Clas Ohlson med trädgårdstema). Jag letade efter någonting att kunna veva domkraft med. Har själva domkraften i bilen men de två delarna som utgör själva vevfunktionen saknas. Det verkar vara stört omöjligt att få tag på och jag har ingen lust att köpa en komplett ny domkraft. Så jag sket i alltihop och vi kom därifrån med lite vackra blommor istället.

Nu ska det strax ätas soppa i vanlig torsdagsordning och därefter ska jag rensa ut det värsta av allt skräp som ligger i bilen. I morgon vid lunchtid bär det ju av mot nya oanade mål där första etappen går ut på ett besök hos Stefan och Alex i Linköping. Vi ska låta oss hänryckas av pingsten och prata om gamla svunna tider som aldrig kommer igen. Jag återkommer förhoppningsvis med lite inlägg under resans gång. Håll utkik här!


30 maj 2006: SEMESTER!!!

Nu börjar den, semestern! Ett fyrfaldigt leve för semestern - den leve: HURRA HURRA HURRA HURRA!!!

Ja, det känns en smula overkligt. Nu väntar väl bara en rejäl förkylning eller influensa för att kompensera denna enorma sötebrödsfaktor. Optimist, nävisst! På torsdag ska jag ta med min kära mor Eva till Göteborg (av alla ställen) för flanering i bortglömda kvarter. Och på fredag drar jag vidare tillsammans med min kamrat Christer till Linköping där vi skall besöka ett par andra gamla herrljungapolare. Vi spenderar helgen där och måndag morgon drar jag vidare på egen hand till Stockholm för att träffa ännu mer folk - förhoppningsvis både nytt och gammalt bekant.

Sommaren kan börja! Doktorn kan komma!


25 maj 2006: I förrgår pajade vår diskmasin; Electrolux ESF6243. Denna ovärdeliga tingest levererar numera kall och blöt disk med en sörja av oupplöst frätande diskmedel i botten. Diskmaskin är ungefär som bredband; när man väl har uppgraderat från telefonmodem kan man inte längre tänka sig någonting annat. Så nu får vi handdiska i väntan på reparatör och kan inte förstå hur vi stod ut med det görat tidigare. I-landsproblem²?

Igår fick jag en omgång med uniformskläder. Eftersom jag har lagt ut en aning (har gått upp välbehövliga 11 kg det senaste året) så satsade jag på C150 istället för C148 i byxstorlek. Och sepåfan: för första gången har jag lyckats beställa byxor som är helt perfekt i volym, passform och längd. Det är Johan Skoglund som levererar uniformskläder till spårvägen numera, tidigare var det Blåkläder. Jag var lite skeptisk till övergången först men nu tycker jag nog att de är rätt okej.

Så kommer vi då till veckans låt som måste vara Peter Bjorn and John's "Young Folks". Victoria Bergsman från The Concretes är inlånad och jag kan inte sluta vissla. Den är en ljuv plåga.

Nu är jag ledig fredag-lördag-söndag och har bara två arbetsdagar kvar innan semestern tar vid. Smått fantastiskt! Om nu bara vädret skärper till sig en smula så kan det här bli riktigt bra. I kväll ska vi äta langos i goda vänners lag och diskutera en gemensam tripp till Geiranger över midsommar. Det är dumt att klaga!


19 maj 2006: Rainy days and Fridays

Från och med i morgon har jag sju arbetsdagar kvar att klara av innan min semester träder i kraft. Och nu har den där klassiska hopplöshetskänslan kommit till mig - den brukar göra det ett par veckor innan. Ju närmare målsnöret man kommer desto långsammare, besvärligare och jobbigare blir dagarna. Idag höll jag på att köra ihjäl en förmodat dövblind gammal herre med hund som gick ut som en zombie i en korsning. Sedan var det en bil som nonchalerade stopplikten och kastade sig ut framför mig utan att ta minsta notis före. Kort därefter gick två personer ut mot röd gubbe som om ingenting hade hänt och upptäcker först mitt i gatan att de har en spårvagn framför sig. Det där flinandet som folk ofta tar till i sådana situationer (jag antar och hoppas att det är en sorts nervös reaktion) kan reta gallfeber på mig. Stå där och smila när man just har varit några meter från döden alternativt livslångt handikapp.

Det är fanimej inte lätt att vara spårvagnsförare. Förutom att man måste vara högkoncentrerad så krävs även någon märklig blandning av omtänksamhet och total iskyla. Jag tror att det sitter i kläderna för när jag kommer hem och får av mig dem så har jag nästan lite svårt att förstå att det där är jag. På något sätt trivs jag ändå med jobbet just nu. Men det kan förstås ha att göra med den där semestern som ligger och skvalpar framför mig. Skvalpet är väl antingen regn eller ett svalkande dopp i Munnsjön. Tiden får utvisa detta.


15 maj 2006: Bloggstillestånd

Det har väl hänt ungefär lika mycket som vanligt de sista dagarna. Det är bara det att jag inte orkar skriva så mycket just nu. Jobbet rullar på och semestern närmar sig med stormsteg, japanen blommar för fullt (klicka på bilden), man håller sina tummar för en kompis som söker jobb, osv, osv, osv.

Sitter just nu och spelar This Twilight Garden med The Cure och kommer att tänka på att det är precis 14 år sedan som jag snöade in totalt på dem. Gymnasieångest, framtidsoro och olycklig kärlek. Vilken makalös tid det var men oj vad skönt att den är över. Nämnda låt återfanns som B-sida på singeln High från 1992 och den var en av mina absoluta favoriter; en tröstande låt som hjälpte mig genom mycket av det svåra. Musik är fantastiskt.

Nu fick jag precis veta att min kompis fick jobbet. Mina och andras tumhållningar hjälpte tydligen! Hurra, hurra, hurra, hurra!


9 maj 2006: De flammande läpparna

The Flaming Lips har för mig genom alla år legat i bakvattnet och simmat - konstigt nog. Visst fastnade jag för Race for the Prize när den kom men varken före eller efter har de av någon anledning inte varit mig nära till hands.

Men nu har jag läst ett smått fascinerande reportage om den i senaste numret av Sonic och passade samtidigt på att lyssna igenom några av deras skivor. Till deras större stunder hör väl den så omtalade och av indiefolk enormt älskade plattan The Soft Bulletin från 1999 och vackra låten Do You Realize från albumet Yoshimi vs. The Pink Robots som tydligen spelas på en hel begravningar men även när barn föds (texten är funkar faktiskt utmärkt till båda tillfällena).

Och nu har de precis släppt sin nya skiva At War with the Mystics och bär fortfarande sin stolta fana högt. Experimentell pop i fusion med utflippad rymdrock är väl en omöjlig men ändå passande etikett på deras musik. I botten av allt det udda finns hela tiden de vackraste melodier. Musik att röka på till? Javisst, om man nu är lagd åt det hållet så funkar det säkert alldeles fantastiskt bra. The Flaming Lips spelade nämligen på Langeradofestivalen i Florida som annars är full av hippieband och ett moln av tät haschrök låg över hela området enligt tidningen Sonics utsände Anders Dahlbom. Det hade varit kul att se dem live någongång för det verkar som om deras spelningar är en smula spektakulära. Sångaren Wayne Coyne fejklirar på en dubbelhalsad elgitarr med en iPod fastklistrad på. Dessutom öppnar han tydligen showen med att krypa in i en gigantisk genomskinlig plastbubbla som sedan blåses upp och därefter rullas ut i publikhavet med Wayne inuti. Hur läckert som helst, ju!! Det är verkligen freakrock på högnivå! Det här är musik att möta sommaren med!


5 maj 2006: Jag och en kompis på jobbet beslöt oss för att ta en fika i stan denna fredag. Jag tänkte ta pendeln klockan 11.30 men fick bittert erfara att Alingsås kommun inte valde att betala Västtrafik tillräckligt mycket förra året så den turen existerar tydligen inte numera. Det är var jag kallar främjande av kommunalt åkande. Not.

Jag köpte mig en Festis och lät mig underhållas av medhavd musik i väntan på nästa tåg. Tim Neu förstås men även Scarling. - hårdrockspop med en mjuk kvinnoröst kompad av tunga gitarrer och i ett ganska skönt och melodiöst format. Det var Matti som rekommenderade mig dem för ett tag sedan.

En halvtimma senare var jag till slut framme i Göteborg och det blev en trevlig pratstund och fika på Café Publik. Rabarberiste med färska hallon och en morotsmuffins blev mitt val denna sommarvarma dag. Hanna nöjde sig med en slät kopp kaffe; ett uttryck som jag inte trodde att man fick lov att använda numera då det känns som om latte- och espressofascisterna hökar i varenda hörn. Fika i goda vänners lag är för mig en tämligen underskattad form av tidsfördriv. Det borde verkligen göras oftare!

Innan hemfärd fyndade jag lite på Andra Långgatans skivhandel. Hittade en gammal platta med Gene från 1997 för 40 kronor, något repig men ändå spelbar. I morgon fortsätter sommarvädret men då är det jobba som gäller. Uppstigning 04:00.


4 maj 2006: Minns ni den där Estrella-reklamen från 80-talet? Två ungdomar ligger med huvudena ihop och lyssnar i var sina freestylelurar följt av den slogan som fick oss att rusa till affären och inhandla ostbågar: "Ett sätt att umgås".

Idag gjorde Lena och jag nästan detta. Vi laddade våra respektive MP3-spelare med Tim Neus debutplatta som släpptes för ett par dagar sedan. Därefter synkade vi oss och gick ut på promenad i den varma försommaren. Jag vet inte om det stämmer men jag fick i alla fall känslan av att folk stirrade lite underligt på oss när vi kom gående där, marscherande sida vid sida med hörlurar på våra huvuden; ibland med en liten dirigerande gest för att markera något taktslag eller annat i musiken som är värt att notera. Så det såg säkert en smula lustigt ut. Bägge spelarna är av märket iRiver men när det kom till spårbyte så var vi tvungna att synka om oss eftersom en av spelarna ville smyga in någon halvsekund extra mellan varje spår.

Tim Neu, ja. Detta nykläckta popunder (nåja, han har faktiskt varit med förr och lirat i bl a Busty tillsammans med Uffe Lundells son) som förtrollat oss med fantastiska melodier såsom Waltz #2, Loopholes och If U Let Me Go. Skivan har snurrat sig varm (ett förlegat uttryck här, eftersom det mest är hårddiskar som skaver nu för tiden) de sista två dagarna och jag har fastnat där. Tim slår an de toner och det register av melankoli som gör popmusik till en religion. Jag hoppas vi får höra mer av honom i framtiden!


3 maj 2006: Försommar och socialrealism

Idag small det till på riktigt allvar. Sommaren kom till Sverige. I Göteborg varvades kortbyxor med vinterjackor. Vissa njöt, andra plågades och somliga nös. När jag kom hem blev det middag på altanen som bjöd på behagliga 25°C. Inte fel att sitta utomhus i t-shirt och kalsonger och äta en hemmagjord hamburgare.

Klockan 19.30 begav sig Lena och jag till Palladium i Alingsås, våran stads fina "indiebio". Sista filmen innan sommaruppehållet var den franska guldpalmsbelönade Barnet (L'Enfant). Två bröder vid namn Jean-Pierre & Luc Dardenne har regisserat denna film som berättar för oss om unga Sonia och hennes pojkvän Bruno. De lever i fattigdom i en belgisk stad och Brunos försörjningsmetod går ut på småstölder som han organiserar med hjälp av skolpojkar. Mitt första intryck av Bruno och Sonia är att de är som förvuxna barn. Deras mognad är långtifrån vad som skulle krävas för att ta hand om ett litet barn och allt som det innebär. Men det är just vad filmen börjar med; Sonia har fött en liten pojke.

Brunos småtjyvsaffärer bleknar när han får upp ögonen för möjligheten till illegal adoption av sin lille son. Han förblindas av den stora summa pengar som hägrar i utbyte mot barnet. Sonia kollapsar när hon får reda på vad Bruno har gjort och han gör allt för att få tillbaka barnet.

Filmen känns nästan som en dokumentär. Musikens frånvaro märks inte då stadens smutsiga trafik och buller samt Brunos ständigt ringande mobiltelefon utgör ett alldeles utomordentligt soundtrack till denna 95 minuter långa film. Flera scener stannar upp och låter en verkligen känna ångesten, kampen och nuet.

5 stolar i Filmkrönikan kan inte ha fel. Se den här filmen och känn efteråt hur bra du har det!


1 maj 2006: Första maj välkommen...

Det har varit en rätt skön valborg trots det usla vädret. Igår for vi till vänner och snacksade lite samt rev av en music quiz (självklart vann mitt lag). Innan dess intogs en god middag hemmavid; lite entrecote med trattkantarell- och grönpepparsås. Till det klyftpotatis och en flaska rött: "Mmmmmm.... va' gott!" (tm Mörnbäck/Elfving).

Idag, på arbetarnas dag svek vi demonstrationerna (tyckte att de gjorde det mer än behövligt i Stockholm) och anslöt oss till konsumtionsapparaten genom att åka till Borås och Knalleland hela högen. Jag övergav Lena och flickorna och anslöt till min kamrat Christer. Vi for iväg till NetonNet där jag inhandlade ett plastigt och löjligt billigt tangentbord. Jag skriver på det i denna stund och är inte riktigt nöjd eftersom backspace-knappen är lite för trög. Men man kanske vänjer sig.

Efter att även ha roffat åt mig ett par portabla Vivanco-högtalare drog vi iväg till Borås centrum och besökte Restaurang och Pizzeria Granada på Torggatan. Där avnjöts en "de Casa" - pizzan som gör alla andra pizzor i världen ovärdiga sitt namn. Granada har sedan 60-talet bakat lövtunna, krispiga, saftiga, välbalanserade och helt gudomligt goda pizzor. Jag har insett att det inte är någon idé att äta pizza någon annanstans för man blir bara besviken.

Kvällen har avrundats hemma med lite mys, pys och filmen Narnia på DVD. Tyvärr hinner jag inte se slutet eftersom jag måste lägga mig nu. Upp och hoppa klockan 04 som vanligt i morgon. Sjung om studentens lyckliga da'r!


28 april 2006: En kväll i gräsänklingstema

Steg upp 03:30 i morse. Bara en halvtimma tidigare än vanligt men någonstans måste ju gränsen mellan normalt och absurt dras, eller hur? Gick i däck efter 17 och sov i 3½ timma. Jag är övergiven denna kväll. Lämnad åt mitt öde. Men jag är inte den som dansar på bordet för det. Jag är inte den som behöver stoppa handen i kakburken i smyg. Så jag sitter här helt avslappnat och leker med min nya mus. Den andra verkade inte vilja vara med i leken längre så nu är det optiska utbytt mot laser och sladden upplöst i form av 2,4 GHz trådlös överföringsteknik.

Jag hade stämt träff på nätet med två kollegor i kväll för några sköna omgångar i Betapet men en bangade precis och en annan har ännu inte synts till... Så jag får väl fortsätta att pilla på egen hand. Kvällens kapellmästare heter Rob Dickinson i form av både sig själv och Catherine Wheel.

I morgon fyller mors make 50 år. Öppet hus, mingel och mat. Spännande värre!


22 april 2006: Grillpremiär

Ibland får man presenter fast man inte fyller år. I lördags var det en sådan dag. Klev upp klockan 03:50, klädde på mig och for iväg till jobbet. Väl hemma igen, klockan 16:40 och med utmattningssyndrom, möttes jag av en altan full av min familj och goda vänner. Solen vräkte in och grillen jobbade för fullt. Det var bara att kasta av sig uniformen, hoppa i något mysigare och sätta sig ner vid bordet. En deliciös potatisgratäng, tzatziki, sallad med fetaost och oliver var bara tillbören till grillens produkter så som kotletter, karéer och halloumiost (ni vet den som gnisslar så härligt mellan tänderna). Till det ett utsökt rött vin även om jag fick nöja mig med ett halvt glas med tanke på morgondagens arbete. En riktig present som sagt och därtill en definitiv avstamp för våren och sommaren. Allt kändes plötsligt annorlunda; roligare, framtidsljust och livsbejakande.

Som synes på bilden tog somliga dessa senast nämnda parametrar på omåttligt stort allvar. En gång fnissmödis, alltid fnissmödis. De här två triggar varandra hur lätt som helst. Det behöver inte ens finnas någon speciellt lustig anledning. Men nog är det medryckande alltid...

Om det nu blir rått, grått och lite regnigt igen gör det liksom ingenting när den ljusa årstiden ändå har visat sin nuna. Då vet man att det inte längre finns någon återvändo för vinterhelvetet.


21 april 2006: Härom dagen var jag på Apoteket för att hämta ut medicin mot recept. Jag tror jag fick vänta i 40 minuter innan det blev min tur. Det måste vara ett helvete att vara regelbunden kund där. Att det ska behöva ta så fruktansvärt lång tid? När jag blev expedierad lyckades man inte matcha varunumret på den fysiska förpackningen mot etiketterna som kom ut ur skrivaren. Bara detta gjorde att ärendet tog tre gånger så lång tid. Jag tycker synd om de som jobbar under sådan stress och press som det faktiskt blir med växande kö och folk som sitter och väntar - kanske redan hängiga pga diverse sjukdomar. Inte fan blir någon gladare av att sitta där och stirra ut i luften.

Som av en slump hörde jag idag nyheten på radio att Apoteket försöker korta ner kötiderna genom att dela upp kunderna i två grupper; en för de som behöver extra hjälp och en för de som kan expedieras inom fyra minuter. Som uppföljning på detta nya system loggar man hur många kunder varje anställd hinner med. Snacka om stress! Jag känner mig kluven i frågan. Om personalen mår bättre av det så kanske jag får ta med en bok i fortsättningen och acceptera långa väntetider...

Idag kom ännu ett paket från Ginza. Nu är alla presentkorten slut. Det blev hur som helst två album och en singel med Morrissey, Radio Dept. och Tim Neu. Dessutom är ahlboms bästa just.nu uppdaterad med nya favoritlåtar. Nu ska jag dricka upp min smoothie, ta en dusch och lägga mig. Upp och hoppa 04 i morgon lördag.



20 april 2006: Middag hos far och möte med en rysk lungkirurg

Jag låter bilden tala för sig själv...


15-16 april 2006: Resten av påsken

Lena påskpyntar på självaste aftonen. Det fanns lite blomstercheckar att göra slut på så det fick bli en påskkruka även på altansidan. Senare på eftermiddagen blev jag gräsänkling. Lena skulle iväg på en 40-årsfest men jag valde att spendera påskaftonen i hemmet. Jag var inte på humör för externa händelser denna kväll utan hyste ett oerhört behov av att få vara ensam och i fred. Fantastiskt då att vi är så öppensinnade att vi kan låta varandra göra saker på egen hand utan att någon för den sakens skull tar illa upp eller börjar oroa sig. Det måste vara en av de största gåvorna i ett förhållande.

Påskdagen ägnade vi oss åt varandra. En fet frukost följt av lite gamla inspelade Kobra som vi ännu inte hunnit ta oss an. Frukost och en stor dos kultur (i det här fallet kontroversiell sådan med bland annat Paul McCarthy) tröttar så vi tillät oss att tupplura i en timma. Sedan var det dags att fara iväg till vänner och inmundiga en helt fantastisk och klassisk påskmiddag; komplett med alla tillbehör inkl. nubbe. Oerhört trevligt och avspänt på alla sätt och vis.

Alla njuter av en kommande ledig annandag men där tar mitt roliga slut. I morgon är det jag som far iväg till jobbet igen. En tung vecka hägrar med 6 arbetsdagar av 7 möjliga.


14 april 2006: En lång fredag

En relativt tidig uppstigning var denna långfredag nödvändig för att kunna ta del av starten av den årliga påsktraditionen kallad Alingsås Chicken Race - ett mopedrally som mopedister i från alla håll och kanter i regionen deltar i. En uppsjö av mopeder från dåtid och nutid fyllde hela parkeringen på ABB Kabeldon i Sävelunds industriområde denna morgon. Det duggade lite försiktigt från himlen men deltagarna verkade ganska taggade ändå. Alla de sorter av entusiaster gick att finna här och många hade som vanligt tagit påsken på allvar och utsmyckat både sig själva och sina fordon med fjädrar, fjun, kycklingar och ägg. Det var en fröjd att beskåda detta spektakel och en doft av nostalgi låg över hela området. Förbränd oljeblandad bensin för tvåtaktare ger i alla fall mig minnen av en svunnen tid då man själv åkte omkring på sin svartmålade Puch Dakota med glitter i lacken. Den var givetvis trimmad och tog mig från Herrljunga till den första kärleken i Od på 30 minuter. Till Ginza tog det lite kortare tid.

För att återgå till dagens race så hade jag naturligtvis kameran med mig i högsta hugg. Sedan får man själv tänka sig ljudet av mer än 400 knattrande motorer som gör sig redo för avfärd via Flyrakan och Långared till Gräfsnäs vid sjön Anten.

Klockan 15.00 dök min mor Eva och hennes Göran upp med en hemmagjord smörgåstårta (en av mina absoluta favoriter med lax och skaldjur). Det var en lite försenad present till mig och Lena som bägge fyllt år den senaste månaden. Jag minns en smörgåstårta hos min mormor när hon fyllde 80 år. Den var gjord på ett ställe som hette Hans & Greta i Kungsbacka men som inte längre finns. Den är fortfarande nummer 1 på min topplista för smörgåstårtor. Men på 1½:e plats ligger mor Evas. Den är faktiskt gjord på vanlig Hönökaka och innehåller bl a svart och röd stenbitsrom, gurka, räkor, rökt lax, crabsticks, ägg, gräslök, dill, curry, m.m.


Sedan for vi vidare tillsammans ner till Göteborg där själva huvudpresenten skulle exekveras; nämligen ett besök på Lisebergsteatern och Jörgen Mörnbäcks show "En salig samling". Det var en helt fantastisk upplevelse! Att karln är enormt skicklig visste jag förstås innan genom hans medverkan i många olika sammanhang genom åren - nu senast i P3:s program Salva tillsammans med Stefan Livh och Mirja Burlin. Men här får man verkligen ut ALLT av honom - inte bara i form av en betydligt bredare repertoar utan även genom hans fantastiska förmåga att kopiera kroppspråk som förstärker upplevelsen av hans imitationer något helt enormt. Vi skrattade oss fördärvade genom hela showen och det känns väldigt svårt att peka på någonting som var dåligt. Det var inte en död stund, så att säga. Favoritimitationer denna kväll är svåra att välja ut men några som smällde riktigt högt var Frank Sinatra, Per Oscarsson, Glenn Hysén och Sten-Åke Cederhök. Nya röster för showen var bl a Ingvar Oldsberg, Mikael Persbrandt och Per Sinding Larsen.

Mörnbäck backades upp av tre musiker men spelade själv både piano och trummor alldeles utmärkt i ett flertal nummer. Tina Säther och Anna Bromee är namnet på två damer som också ramar in föreställningen fint. Jag vill rekommendera alla att skynda iväg och se den här fenomenala tillställningen innan den tas ner. Den 13 maj är sista datumet enligt Ticnet.


13 april 2006: En skär torsdag

För att sammanfatta arbetsdagen: bra musik på radion, inte speciellt mycket folk (och inga konstiga folk heller), rätt bra flyt i trafiken och ett ihållande regn. Det var så bra att jag nästan blev lite orolig till slut. Vaknade dock med huvudvärk i morse men raderade bort den ur känselcentrum med hjälp av ett gram paracetamol.

Efter lite torsdagsenlig soppa á la gulasch fick jag ett påskägg av Lena. Hon är så go'. Det var genomskinligt och fint. Tyvärr är digitalkameran spårlöst försvunnen så det blir ingen bild på ägget. Har letat mig fördärvad efter den lilla helvetesapparaten men den vägrar avslöja sitt gömställe. Synnerligen irriterande.

I kväll har vi varit ytterst okonventionella. Vi har tittat på Kanal 5. Det var premiär för en ny serie med galningarna Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. "Ett herrans liv" är programnamnet och är en variant på Lasse Holmqvists gamla "Här är ditt liv" där man har bjudit in en gäst per avsnitt. Det handlar om personligheter som har gjort ett tydligt och ofta kontroversiellt avtryck i den svenska folksjälen. Först ut var den gamle brottaren Frank Andersson. Faktiskt riktigt underhållande och jag ser fram emot kommande avsnitt med bl a Göran Persson, Jonas Gardell, Dr. Alban och Ingvar Oldsberg. Finessen med Fredrik och Filip är att de vågar ställa ganska oblyga frågor utan att det för den sakens skull behöver bli speciellt tryckt stämning. Intervjuerna varvas med sketcher och gamla arkivbilder.


I morgon är det långfredag och då ska vi inte ha det minsta tråkigt. Det blir en dag full av mopeder, smörgåstårtor och imitatörer...


10 april 2006: Har du någonsin mött en oblyg fallos?

Jag telefonerade med min mor idag och oavsett i vilket ärende man kontaktar henne så brukar samtalet växla in på en massa sidospår. Somliga av mer spännande karaktär än andra. Idag var hon lite till sig efter ha läst i Göteborgs-Posten om den beryktade liksvampen (även känd som stinksvamp) som på latin heter "phallus impudicus". Phallus står ju för fallos och impudicus för oblyg. Det spännande med den här svampen är naturligtvis att så gott som alla associerar till en ståkuk när de ser den. Den sticker upp bland löven som en otäck blottare i skogen. Dessutom har den tydligen ett sporhaltigt slem som luktar död och förruttnelse vilket drar till sig flugor som i sin tur för sporerna vidare. Visst är naturen ganska fantastisk? Jag vill minnas att man kan hitta liksvampen avbildad på baksidan av Tori Amos debutplatta (bara som en liten parentes sådär). I vilket fall, läs gärna mer om denna smått fantastiska skapelse på Linköpings svampklubbs hemsida. Där får du veta saker om den som du garanterat inte visste.

Idag har även ahlboms bästa just.nu uppdaterats och bland annat The Radio Dept. finns med. Deras nya album "Pet Grief" släpps på onsdag den 12 april och idag har jag tjuvlyssnat på det. För alla som älskade deras debut "Lesser Matters" kan man väl inte säga annat än att besvikelse blir det INTE tal om den här gången. Tvärtom, här finns fantastiska melodier och arrangemang. Man känner igen sig men bjuds ändå på någonting nytt. Duncanson & C:O är ett bevis på att svensk indie fortfarande är alive, kicking and developing. Förlåt, men det låter så mycket självklarare på engelska. Gjorde slut på mitt sista presentkort hos Ginza idag och ordern bestod av The Radio Dept. (förstås), Morrissey och Tim Neus nya singel "Loopholes".


TV-tips: I morgon klockan 20.00 i SVT1 handlar Uppdrag granskning om den numera olagliga fildelningsverksamheten på internet som ju närmast har blivit en folkrörelse. Ett exempel på detta är det nyss bildade Piratpartiet som jobbar på att komma in i riksdagen efter nästa val. Debatten är het och själv är jag givetvis nyfiken på vart det hela ska ta vägen.


7 april 2006: Det enda säkra vårtecknet...

I morse låg det enda vårtecknet man kan lita på i brevlådan. Bilskattemärket från Vägverket. När man fäster det på skylten brukar det vara ganska behagligt ute och man ser ganska ljust an på den närmaste framtiden (observera att man måste ha "rätt" slutsiffra i sitt registreringsnummer för att lyckas med detta). Jag blev såpass upprymd över denna försändelse att jag trotsade min ohyggliga trötthet och promenerade ner på stan för att hämta en kvarglömd cykel på järnvägsstationen. Jag hann nätt och jämnt dit innan det började blåsa upp en väldigt otäck stormvind och sedan kom den här för månaden specialkomponerade nederbörden; en mix av regn, hagel och gigantiska snötussar.

Jag blev uppriktigt sagt förbannad över detta tilltag. Här tog jag mig faktiskt utomhus för att röra lite på en alldeles för otränad kropp och så får man detta i ansiktet. Ingen ska tro att jag är dummare än att jag faktiskt förstår att det är någon där uppe i himlen som sitter och jävlas med mig.

Tack och lov hade Lena hunnit komma hem från jobbet och kunde rycka ut tillsammans med Beigeben för att förbarma sig över mig och cykel. Ett konstant muttrande och grovt svärande kunde höras från min mun. Jag kom nästan i självsvängning av ilska men brast till slut ut i ett fniss eftersom det tog sig så väldiga proportioner.

Nu sitter jag inomhus igen och då skiner plötsligt solen. Behöver jag säga mer? Nä, och det tänker jag inte heller göra. Jag stannar kvar här och lyssnar på M Radio för det är ju trots allt fredag idag (åtminstone för vanliga människor - själv ska jag jobba i morgon och på söndag). Varje fredag klockan 14 kan man lyssna till Matti som inte spelar vad man vill höra utan vad man borde lyssna på. Rekommenderas varmt som avbräck för alla som har möjlighet att lyssna till webradio.


5 april 2006: Vem fyller år egentligen?!

Efter ännu en arbetsdags slut kunde jag se fram emot två lediga dagar och lite tårta. Lena fyllde år och jag stannade till vid Hallbergs blommor och köpte den största och rödaste rosen jag kunde finna åt min älskling. Det är för övrigt en väldigt trevlig butik, Hallbergs. Personalen (och då i synnerhet den skäggige mannen - är det han som är Hallberg???) är utomordentligt sympatisk och hjälper gärna till med pistiller och pistonger. När jag kom ut ur butiken med ett stort rospaket under armen blev jag hindrad av en dam som samlade in pengar mot fundamentalismen i Irak. Det var givetvis ett behjärtansvärt ärende men nu hade jag fokus på Lena, rosen, tårtan och att få komma hem och fira henne. Men att "ha lite bråttom" hjälper tydligen inte i sådana här sammanhang och om man inte har några pengar på sig (minsta summan att bidra med var 300 kr) så kommer det påstridiga förslaget "kan du inte ta ut lite pengar då?". Jag vet inte vad det var men jag blev irriterad och fick ett fnysande som svar när jag synnerligen vänligt avböjde och förklarade att jag faktiskt hade bråttom.

Väl hemma satt det 6 tjejer i köket inklusive Lena. Det var inte utan att man fick lite av en östrogenchock, faktiskt. Och magen fick en vispgräddechock av tårta. Lena fick ingen chock men väl en ros och en bok; Nick Hornbys "Fallhöjd". När jag var hos Marcus innan Morrissey-konserten i lördags noterade jag den i hans bokhylla. Den handlar om fyra personer som stöter på varandra en nyårsafton av en ren slump uppe på taket till Hopparnas hus i London, den populäraste platsen att ta livet av sig på. De blir givetvis störda av varandra i sitt gemensamma ärende och här börjar berättelsen om fyra livsöden... Känns som om det skulle kunna bli ännu en film att se på bio så småningom.

Men så kommer vi till frågan om vem som egentligen fyllde år denna dag. För jag fick storleverans från Ginza. Hela 8 CD och 1 DVD med The Concretes, Timo Räisänen, The Tiny, Jim Stärk, Loney dear, Merz, Katie goes to Tokyo och så en av min barndoms favoriter: Dunderklumpen.

Jag antar att den pengainsamlande damen på Lilla torget hade fått krupp om hon hade sett detta dekadenta fall av materialism och gynnande av västerländsk kultur. Men jag har inga skrupler i det fallet. Jag älskar musik och kan inte leva utan den. En annan dålig ursäkt kan vara att Thomas "förbjud allting" Bodström säger att artisterna inte överlever om man stjäl musiken på internet. Fast det tror jag inte på. Flera av skivorna på bilden inköptes efter att jag hade "provlyssnat" dem via piratkopior på nätet. Jag tyckte de var bra och ville ha mina egna exemplar med okomprimerat ljud. Ett par, tre stycken chansade jag på och det visade sig också att någon av dessa inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Detta är dock en debatt som jag inte tänker ta mig an just nu. Slutet gott allting gott (på nästan alla håll).



4 april 2006: På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på Loney, dear och Merz. Två nya riktigt stora favoriter vars senaste CD-plattor jag för övrigt skall få levererade till mig i morgon.

Loney, dear leds av en kille som heter Emil Svanängen. Vi snackar melankolisk indiepop men med synnerligen egensinniga arrangemang. Klockrena melodier som går rakt in i hjärtat och som får blicken att fastna på landskapet på andra sidan av tågfönstret och tankarna att fara iväg. Den P3-vane har med all säkerhet hört spåret "The City, the Airport" spelas om och om igen. Kolla gärna in Loney Dear's hemsida för där finns en hel del att läsa och titta på för den nyfikne. Ännu ett svenskt litet musikunder...

Bakom Merz gömmer sig en kille som heter Conrad Lambert. Han bor i Bristol och gör musik som får både Pulp's Jarvis Cocker och killarna i Coldplay att gå ner på knä. De sistnämnda har tydligen sagt något i stil med att världen skulle vara helt okej i fall den inte lyssnade till någonting annat än Merz. Det är ett ganska gott betyg. Vad jag säger själv? Ja, den här gången har jag nästan lite svårt att sätta etikett på det hela. Men det märks på Conrads musik att han har rest mycket. Enligt uppgift började han resa runt redan som 18-åring och idag har han kamrater i 48 olika länder. Mamma och pappa bor tydligen i Mongoliet. Det doftar exotiskt om Merz. Nya spännande världar breder ut sig i ens huvud när man lyssnar på albumet Loveheart.


2 april 2006: Dagen efter Morrissey

Ibland förstår man inte förrän en stund senare hur fantastiskt någonting egentligen var. Igår var det ju äntligen dags för exekvering av Lenas 30-årspresent till mig. Begav mig först till Guldheden för att poppa in hos min vän och kollega Marcus. Vi laddade upp med lite gamla live-MP3:or och tog sedan bussen ner till Korsvägen. Väl framme på Scandinavium träffade vi ytterligare 3 arbetskamrater och Moz-fans. Man hade delat av så att ungefär halva Scandinaviums yta användes. Det var ändå ganska glest med folk till en början och vi funderade på hur fullsatt det egentligen skulle bli. Men enligt GP var 4700 personer där.

När klockan till slut blev 19:30 dröjde det ytterligare en stund innan förbandet The Boyfriends satte igång med sin spelning. De lirade någon Gene/Shed Seven-aktig pop men med mer skrammel och utan direkt engagemang och själ. Det kändes väldigt tamt på det hela taget och publiken framför scengolvet rörde knappast på sig. Och det är väl klart att den ringa responsen från folket gjorde dem inte mycket gladare. Det måste vara fruktansvärt otacksamt att agera förband åt Morrissey.

Inte förrän klockan 20:57 small det till och vår kung Steven Patrick Morrissey trädde fram på scenen. Snyggt och propert kostymerad stod han plötsligt där och hälsade oss välkomna genom att buga sig djupt. Under första låten "First of the gang to die" fick jag ett skrattanfall. Morrisseys yviga gestikuleringar och kroppspråk var helt fantastiskt och det finns väl ingen annan som kan svinga en mikrofonsladd med sådan finess och grace som han. En trådlös mikrofon vore otänkbart att använda. Det skulle vara som att kupera svansen på en katt.

Vi fick uppleva 17 låtar (inklusive extranummer) plus "Helan går" som någon form av absurt mellanspel. Självklart blev det en hel del material från de två senaste skivorna "Ringleader of the Tormentors" och "You are the quarry" men med stänk av gamla Smiths-godingar som "Girlfriend in a coma", "How soon is now" och den tårframkallande vackra "Last night I dreamt that somebody loved me". I slagverkshörnan stod två gigantiska saker; en enorm gong-gong och en jävelstor puka. Den sistnämnda användes flitigt i "Life is a pigsty" och var även försedd med ett starkt vitt ljus som blixtrade till varje gång den drämdes till med den stora bomullspinnen.

Personligen saknade jag låtar som "Everyday is like Sunday" och låtar från albumet "Vauxhall and I" men man kan inte få allt. Av allt att döma får man nog vara väldigt nöjd.

Kändisar skymtades också. Peter Birro var naturligtvis där och dyrkade sin skyddsängel. Och när Moz mellan två låtar sa "...and yesterday we did Bingolotto" så kom ett ohämmat vrål alldeles på raden bakom mig. Det var ingen mindre än Bingolottos Rickard Olsson. Han är uppenbarligen ett gammalt fan för han sjöng med i de flesta av låtarna. Vad gällde försäljningen av tröjor och annat så blev det ingenting för min del. Nog för att den mörkblåa jackan med senaste logotypen var rätt snygg, men 600 spänn... no way. Däremot köpte jag en liten tetraförpackning med MER apelsin för 15 kronor. Det slår till och med Pressbyrån. Däremot sålde man inte någon varmkorv på Morrisseys begäran. Men vad avstår man väl inte för en levande legend?

Recensioner på nätet:

Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, Aftonbladet



30 mars 2006: Det har poppat upp en ny genre inom datorspel. Indieadventure eller vad vi nu ska kalla den. Eller kanske datorspelvärldens motsvarighet till musikens lo-fi. Eller så kan man vända på det och kalla det för superavancerade flashspel. För det är just det som är en del av charmen; att man kan spela dem på i princip vilken gammal skruttig dator som helst och de tar inte upp mycket utrymme heller. Men detta är kanske inte det viktigaste. Det mest intressanta torde ändå vara stämningen, musiken, ljuden och de vackra sagolika miljöerna.

Ett av mina absoluta favoriter är Samorost. I den första episoden ska vi rädda vår lilla planet från att krocka med en annan. Detta låter förstås hemskt, actionfyllt och stressigt. Men ack vad fel. Det fantastiska är att man inte ens kan mötas av beskedet Game Over. Tvärtom, man har all tid i världen på sig och kan klicka runt i godan ro. För här handlar det om att tänka både logiskt och fritt. Och om man inte har känsla för rätt kombination och tajming så får man lära sig det här. Och det gör inget att det tar tid eller att man fastnar lite. För det är bara så störtskönt att befinna sig i den här världen som Samorost utspelar sig i.

Skaparna av spelet är de två tjeckerna Jakub Dvorsky och Vaclav Blin genom sitt företag Amanita Design. Den första episoden kom för några år sedan och var helt gratis att spela. Det finns fortfarande kvar för den som är nyfiken och oinvigd. Episod 2 kom för ett litet tag sedan och kan också spelas direkt på nätet men bara i en demoversion. Vill man uppleva hela äventyret kan man köpa fullversionen till det klart överkomliga priset $6,90. Och det vill man, tro mig.


27 mars 2006: klockan 04:53

Jag sitter och terapibloggar på pendeltåget. Det råder nämligen lite allmän morgonkris. Redan när jag klev upp ur sängen hade jag The Concretes låt Chosen One i huvudet. Min trötthet lindrades en del av tanken på att få lyssna av den i MP3-spelaren så fort jag tagit mig ombord på tåget. Men nu sitter jag här med hemska antiklimaxkänslor efter att ha gjort den fasansfulla upptäckten att just den låten har trillat bort ur minnet senaste gången jag laddade in ny musik från datorn. Plötsligt känner jag mig aptrött och en smula håglös. Nästan sorgsen av saknad. Förstår ni nu hur mycket musik kan betyda för mig?

Jag såg musikvideon till nämnda låt igår kväll på aftonbladet.se (de har en rätt trevlig avdelning för sådant). Den är klart sevärd. The Concretes befinner sig i olika miniatyrvärldar samtidigt som de tittar ner på sig själva i naturlig storlek. Låter kanske udda och det är det också. Det slår mig dessutom vilken superintrovert approach sångerskan Victoria Bergsman har; på ett sådant där klassiskt indiesätt. Det finns någonting där som både lockar och retar. Samtidigt som hon är oerhört cool får jag en enorm lust att (om jag hade haft möjlighet) kittla henne under armarna, göra fula grimaser och pruttljud med munnen - allt för att få henne att spricka upp i ett leende eller rentav ett gapskratt.

Jag tror att detta är en av de saker som skiljer mig åt från många andra seriösa indiefanatiker... den till synes avsaknade närvaron av självdistans och humor. För samtidigt som jag på betraktningsavstånd diggar den stilen så inser jag att jag aldrig skulle klara av att hålla den själv i speciellt många minuter. Inte ens om jag stod i rampljuset. Men jag antar att vi alla har våra egna sätt att tackla tillvaron - offentligt som privat. Sedan har vi det här med alla dessa udda kreationer som bärs av indiefolk. Själv lär aldrig bli stamkund hos Myrorna.

(Dagens självklara låt: The Concretes - »Chosen One«)


24 mars 2006: 9 månader kvar till julafton.

Aprilväder vet vi ju alla vad det betyder. Jag tror att det har kommit lite tidigare än vanligt i år. Jag hade faktiskt svårt att tro mina ögon när jag tittade ut genom dörren i morse. Men istället för att nypa mig i armen så tog jag en bild på eländet. Och som synes har gatukontoret att göra.

Väl framme på järnvägsstationen studerade jag ett stort moln av kajor som höll krismöte i skyn. Deras höga läten hade en mycket anklagande ton. De letade efter en syndabock att hacka på och skrek på fågelspråk: -VEM VAR DET SOM SA ATT VÄRMEN HADE KOMMIT HIT?!

Jag förstår dem helt och fullt. Jag vill också ha någon att hacka på. Så när det drogs i en nödöppnare för tredje gången på min vagn idag gick jag loss lite på en högstadiegrabb. Min vokabulär var nog dessvärre lite för avancerad så jag tror inte riktigt att det gick hem. Jag kompenserade det därför med att drämma igen dörren till förarhytten med enorm kraft. Det kändes lite skönt.

Hoppas att morgondagen blir bättre och att någon tar bort allt det vita med en stor blåslampa.

(Dagens låt: Differnet - »It never entered my mind«)



23 mars 2006: Toapappret har tagit slut!!!

Ja, det är ett av dagens stora problem här hemma. Andra exempel kan vara MSN-installationer och Outlook-haverier. Microsoft. Pyttemjukt, precis som toapappret. Nu håller jag på att flumma till rätt kraftigt, känner jag. Nästan á la Kjell Alinge faktiskt. Hans tämligen fritt formade radioprogram Eldorado återuppstod ju på webben för något knappt år sedan. Det gick tydligen så bra att det nu sänds på FM-bandet igen. Varje torsdag i Sveriges Radios P2 kl. 22:30 kan man höra detta tankefrisläppande och obegränsade program. Eller som Kjell själv formulerar sig om den allra första upplagan av Eldorado 1980:

Ett tvåtimmars långt program som blev stilbildande. Under samma färgsprakande neonskylt trängdes för första gången glimmande melodisk musik från världens alla hörn med nöjeskommentarer och utsnitt ur kulturlivets virvel.


Finns det någon som kan sätta ord på det abstrakta i våra liv så är det just Kjell Alinge. Det finns många som får allergiska reaktioner av att bara höra hans namn nämnas, men det är väl just så det är med det marginella - alla kan helt enkelt inte få plats att andas där ute på kanten. För mig är Kjell en hjälte ända sedan barndomen. Det var han som skojade till det så fruktansvärt tillsammans med Janne Forssell i 70-talets "Hemma hos" och det var han som gav en av mina alltime-favourites, Rupert Hine, regelbunden playtime i sitt program. Det gick så långt att Rupert tillverkade en speciell Eldorado-vinjett som jag än idag kommer ihåg. När man hörde den kunde man förvänta sig ett par timmars unik radio.

Ett annat tips på annorlunda kultur som vi inte får speciellt mycket av är animerad film. Genren är mycket större än vad man kan ana idag, men tyvärr får den alldeles för lite utrymme. I senaste avsnittet av SVT:s kulturmagasin Sverige fick vi möta Jonas Odell från Filmtecknarna som har gjort en hel del spännande saker inom animation; musikvideor (med bl a Feeder, Franz Ferdinand och Goldfrapp), kortfilmer, TV-serier och grafik för TV. På deras hemsida kan man titta på en hel del av deras spännande produktioner. Den 14 april visar för övrigt SVT2 Odells animerade kortdokumentär "Aldrig som första gången" (Never Like the First Time) som fick Guldbjörnen vid årets festival i Berlin.

Nu måste jag ta en promenad till affären och köpa toalettpapper.


21 mars 2006: Jag har börjat använda öronproppar på tåget. Det är ju inte alltid som man är sugen på musik kl 04:50 på morgonen. Än mindre är man sugen på kompressorer som brummar, fläktar som blåser, ledstänger som vibrerar och luckor som slår. Det är verkligen ett fruktansvärt oväsen ombord på många av pendeltågen. Vi talar alltså om fordonen som trafikerar Alingsås-Göteborg - modell X11 som har överlevt sig själv tack vare konstgjord andning i form av kommande renoveringar. Jag hade hoppats på helt nya tåg men vi lär få dras med de här åbäkena ett bra tag till... Så ofta jag har möjlighet tar jag regionaltågen istället. Betydligt högre komfort och därtill ca 10-12 minuter kortare restid.

Tillbaka till öronpropparna. Det är egentligen inte klokt vad mycket ljud vi stackars moderna människor har omkring oss dagligen. Jag är ärligt talat inte förvånad över all tinnitus och stress som blir till helveten för allt fler människor. Själv sitter jag och arbetar i 9-10 timmar per arbetsdag i en ganska bullrig och stressig miljö och där måste jag tyvärr vara fullt hörande hela tiden. Men från och med nu är öronproppen min vän när jag är på väg till och från jobbet. På hemvägen kanske den ersätts av MP3-spelaren. Den är ju förstås raka motsatsen till öronproppar men bjuder ändå på ljud som är "önskat" och stänger ute det tärande och onödiga bruset från vår hysteriska omvärld.

Dagens lustigaste nyhet måste vara när Botswanas president Festus Mogae kommer på statsbesök till Sverige och utrikesministern precis har blivit utbytt från en Laila mot en Bosse. I och för sig vet jag inte vad skillnaden är mellan de två (förutom könsskillnaden); de verkar bägge tämligen snustorra, så jag tvivlar på att farbror Festus ens noterade det. Kunde ändå inte låta bli att skratta lite åt eländet...


20 mars 2006: Idag finns verkligen inte mycket att säga. Jag har jobbat första dagen efter att ha varit sjuk och är fullständigt slut som människa. Orkade nästan inte ta mig hem för egen maskin när jag klev av tåget och skulle cykla hem. Ett ruskigt snöväder förstörde dessutom slutet av arbetsdagen. Trodde knappt mina ögon när det plötsligt började yra av stora flingor. Det var värst ute i de västra stadsdelarna av Göteborg. Hoppas resten av skiten håller sig kvar ute till havs och självdör. Nu har vi inte tid, ork eller lust med mera vinter!

Samtidigt, i tö kommer det där fram som göms i snö. Igår fick jag punktering på cykeln efter att ha kört på en spik (ovanligt värre, det brukar ju alltid vara krossat glas nu för tiden). Det är synd att man är både för lat och för oteknisk för att det ska vara värt att spara in pengarna på att göra det själv...


19 mars 2006: Idag möttes jag av den smått absurda nyheten att Morrissey tydligen kommer att uppträda i TV4:s Bingolotto den 9 april. Det var i morse som en kollega (ett gammalt troget Morrissey-fan) SMS:ade mig detta besked efter att själv ha hört det på nyheterna. Efter att ha googlat lite på ärendet så verkar det ju stämma. På Sonic påstås det i en notis att Morrissey personligen har haft önskemål om att få marknadsföra sitt nya album »Ringleader of the Tormentors« i så "cheesy" TV-program som möjligt. Okej... nu är ju Bingolottos nuvarande programledare Rickard Olsson jävligt poppig jämfört med både Gunde Svan och gamle Leif "Loket" Olsson. Rickard satt till och med i SVT Ungdoms program Bullen för ett antal år sedan och stoltserade med en Gay Dad-t-shirt. Så jag vet inte om det känns så absurt efter att ha tänkt efter lite. Men det blir ju förstås en kul syn att se gamle Moz stå och sjunga för en annorlunda publik. Må de höja sina duttpennor i skyn när han sätter igång. Enligt rykten är TV-studion i Gamlestadens fabriker i Göteborg fullbokad det aktuella datumet så hängivna fans får nöja sig med att spela bingo hemma i soffan...

ANNARS: Idag har våren gjort sig hörd på riktigt allvar. Min förkylning har så gott som hissat vit flagg och jag försökte assimilera mig till samhället igen genom att cykelpromenera till ICA Maxi. Det kändes riktigt uppiggande. Hoppas att detta var brytpunkten för vintereländet.


17 mars 2006: Dagen före dopparedagen 2005 hävdade jag bestämt att cureomatic.com's förstasida inte är någon blogg. Nu är ju vi människor inte sämre än att vi kan definiera om saker lite och kanske rent av ändra oss. Eller? Hursomhelst ska jag denna fredag ägna mitt skrivande åt att krypa till korset!

Jag tror att jag är lite rädd för hypen kring det här med bloggar och bloggare. Precis som när jag var liten och ville arbeta med radio eller TV när jag blev stor... det var redan i mitten på 80-talet som dessa saker kom upp i mitt huvud och då fanns bara statligt etermedia att tillgå. Men när jag väl kom upp i gymnasieålder så fanns ett oerhört utbud av kabel-TV, paraboler och en hel uppsjö av kommersiella kanaler i olika riktning. Jättebra! Vilket läge! Eller? Nej, plötsligt skulle ALLA jobba med media. Det var inne, häftigt och coolt. Detta skrämde mig en smula, tror jag. Min dröm var ju att bara bli ännu en lagom snustorr och välartikulerad gök som presenterade musik och program på ett anständigt sätt i en radio som nu var på väg att bli en minoritet i etermedias Sverige.

Ungefär på samma sätt tror jag att jag förhåller mig till det här med bloggandet. Jag vill på något sätt undvika att förknippas med det hypade och "heta" kring detta nya fenomen. Jag har faktiskt drivit en hemsida sedan slutet av 90-talet - enbart för mitt eget höga nöjes skull. Och nu har jag valt dagboksformat för det tilltalar mig.

Hur förklarar jag nu då att jag har ramlat in strax över 30-strecket på Bloggtoppen.se under kategorin kultur?! Jo, jag råkade läsa Wikipedias förklaring av ordet "blogg":

Blogg (en förkortning eller förenkling av webblogg; av engelskans blog (kortform av weblog) är en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg på en webbsida där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen alltid är högst upp. Bloggen kännetecknas av att texten publiceras i samma ögonblick som skribenten sparar den.

Blev först lite konfys men bestämde mig sedan för att fråga någon som borde veta. Skickade ett e-mail till innehavaren av sajten Bloggtoppen och bad om dennes åsikt. Svaret blev:

Hej, tog en titt på din sida. Den funkar att lägga till, men är som sagt på gränsen. Men idag är jag på bra humör så den går. :)

Nu blev jag ännu mer konfys. Det enda som egentligen skiljer cureomatic.com åt från en standardblogg är avsaknaden av kommentarsmöjlighet per inlägg samt att sidan är helt manuellt kodad i en texteditor. Men, tack vare Bloggtoppens goda humör och en definition från fantastiska Wikipedia har vi nu rätt ut det hela: Detta är en blogg. Utan större pretantioner och krav, men ändå: en blogg! Vad skönt!

Trevlig helg!


16 mars 2006: Det höll inte. Igår blev jag tvungen att sluta köra någon dryg timma innan hemgång. Jag överlevde förmiddagen eftersom jag bara behövde sitta och åka med. En nyutexaminerad förare fick mitt förmiddagspass, nämligen. Men efter lunch small det till. Huvudvärken var värst. Ibuprofen hjälpte noll. Tvärtom, den verkar ge mig nässelutslag så senare på kvällen såg jag helt vanställd ut runt ögonen. I morse vaknade jag med tjock och öm hals, ont i kroppen, snuva och hela paketet. Så det var vältajmat igår. Karensen blev ju inte så tuff den här gången...

Jag har dock inte varit sjukare än att jag har orkat ha laptopen lite i knät och försökt glömma bort sjukan. Detta resulterade i vad man nu kan se nästan längst upp på sidan; en listning av de 5 senaste spåren som spelas i mediaspelaren här hemma. Och inte nog med det: vissa av låtarna kan du som besökare här provlyssna genom att trycka på en eventuell playknapp som ibland uppenbarar sig bredvid artistnamnet. Uppdatering sker i realtid så nu kan du alltid få reda på vad som ljuder här hemmavid!

CDON.COM firar 7 års-jubileum och säljer ut en massa bra skivor, film, böcker och spel till löjligt låga priser. Som synes här intill har jag fyndat lite. När det kommer ner till så här överkomliga priser är det inte längre några tvivel om att det är kul med en CD-skiva i bokhyllan istället för ett gäng MP3-filer i datorn. Dessutom får man en färsk booklet att sniffa på och bläddra i. Hoppas att det ramlar ner i brevlådan redan i morgon. Har även utnyttjat ett av mina presentkort på Ginza. Det blev en DVD med Dunderklumpen och två CD; The Concretes och The Tiny.


14 mars 2006: Igår kväll huttade jag 15 ml Kan Jang för det kändes misstänkt ömt i halsen. I morse var det värre med snuva, halsont och huvudvärk. Det var ju inte längesedan man drog på sig sånt så det känns lite betungande. Så länge man inte har feber funkar det väl att jobba, men kul är det då inte.

Apropå feber så diskuterades detta ämne i P1:s Kropp & Själ för ett tag sedan. Det är ju rätt intressant det här med att "normal kroppstemperatur" sägs vara 37°C för det kan tydligen variera rätt rejält från individ till individ. De flesta febertermometrar har ju ett litet rött streck runt 38 som då markerar febergränsen. Men detta är ju fel, kom man fram till i radioprogrammet. Det enda man kan gå på är givetvis vad man har för personlig normaltemperatur och när man känner sig dålig av feber. Högst individuellt, alltså. Så det här med att inte "godkännas som sjukskriven" när man har knappt 38°C i temp - trots att man känner sig riktigt sjuk - hör egentligen till stenåldern men utövas fortfarande av både arbetsgivare och läkare. Det är inte lätt att vara människa. Tur att jag själv har en modern arbetsgivare i det avseendet. Jag har nämligen en knivskarp gräns runt 38,2°C där kroppen plötsligt skriker "FEBERVARNING!!! FEBERVARNING!!!" och sängläge krävs.

Vad som också framgick var olika febertermometrars trovärdighet. Rektalt, oralt eller i örat... det är frågan. Den sistnämnda varianten känns ju helt klart enklast och det var också vad professionellt folk rekommenderade som tillförlitligaste metod. Dessutom tar det tydligen bara några sekunder till skillnad från de två andra metoderna som kräver flera minuter. Får nog satsa på en örontermometer och slänga den gamla munditon. Fast man kanske ska vänta lite och se vad som händer med utvecklingen... vi lever ju i 2006. Kanske blir det snart som på bilden? :-)



12 mars 2006: Sol och klarblå himmel! Det är nästan så att man glömmer bort den förbannade kylan mitt i allt ljus och fågelkvitter. Mars, den första vårmånaden krigar heligt mot Kung Bore. Och vi tappra medsoldater gör vad vi kan för att vinna slaget mot vinterns järngrepp. Vi ler och ser oss förhoppningsfullt omkring efter små vårtecken. Just fågelkvittret var ett sådant tecken denna dag. Det var efter den tidiga lunchen när jag åkte tillbaka till Vagnhallen Majorna för att köra ut en linje 11 i solskenet som jag lade märke till det. Det lät verkligen vårlikt och ingav lite hopp!

När den här dagens arbete var överstökat så tog jag en sväng till kollegan och kompisen Marcus i Guldheden (även känd som "Halsduks-Marcus" i vissa kretsar). Han är sympatisk på många sätt och vis. Inte nog med att han öser en massa ny och bra musik över mig titt som tätt (och råkar köpa extra Morrissey-biljetter som man kommer på att man vill ta del av); när man kommer på besök så är det inte heller ovanligt att man möts av en helt fantastisk doft av nybakat bröd, bullar eller kakor. Idag råkade jag tajma in några plåtar med bullar som gräddades samtidigt som det lirades World of Warcraft för fulla muggar. Efter lite introduktion av Marcus gällande detta uppslukande spel samt Miranda-support från min sida så var det dags att provsmaka de nygräddade härligheterna. Det var två varianter: en standard á la kanel och en med hasselnötter i. Den sistnämnda typen av bulle var ny för mig och blev också favorit. Marcus är inte rädd för att experimentera lite. Det är nog det som gör honom till en så skicklig hemmabagare. Jag fick ett boktips också: Bröd - en bok av Jan Hedh för den som vill bli riktigt seriös och baka spännande bröd hemma. Jag behövde inte bläddra speciellt många sidor förrän snålvattnet började rinna i käften. Vilka fantastiska te- och smörgåsstunder man skulle få om man bara orkade lägga ner lite arbete själv. Nu får man bara hoppas på det bästa i affären och dessutom betala dyrt för det. Själv är bäste dräng!

Hemma i Alingsås igen och känner mig nu rätt utmärglad. Efter fyra dagars arbete känns det dock fantastiskt med två lediga. Ikväll är det "fredagsmys" som gäller för mig!


10 mars 2006: Idag har jag för en gång skull kunnat gå till jobbet i civila kläder och se fram emot gratis frukost, lunch och eftermiddagsfika. Det har varit s.k. kompetensutveckling i form av projektet KOLLA (en akronym för KOllektivtrafik för aLLA). Det handlar om just det; att kollektivtrafiken skall bli än mer tillgänglig för folk genom att anpassas för att möta även funktionshindrade människors behov.

Det var en ganska trevlig dag på det hela taget där vi fick delta i diskussioner om hur man bemöter funktionshindrade människor samt hur kollektivtrafiken nu och i framtiden ska uppgraderas för att göra det lättare för dessa. Men det mest intressanta var kanske att själv få prova på att sitta i rullstol (det hade jag faktiskt inte gjort tidigare), köra rollator (nåja, jag provade mormors gåstol några gånger för många år sedan) samt gå blindgång med käpp mitt ute i Gårda under lunchrusningen. Ni ser på bilden hur jag försöker forcera en trottoarkant (motivet torde vara utmärkt denna dag då jag ju fyller gubbe).

Väl hemma möttes jag av gratulationer i form av analoga kort, elektroniska meddelanden, kramar, pussar och presenter. Och nu iordningställer Lena en läcker köttbit med cambozolagräddsås, klyftpotatis, ugnsrostade rotsaker och ruccolasallad - en av mina gastronomiska favoriter. I övrigt är det lugnt och skönt och inget ståhej. Precis som det ska vara när man fyller gråhårigt. Enda problemet nu är väl att jag måste lägga mig 20:00 i kväll. Min svåger fyller år och ska bjuda på middag i morgon så jag har tidigarelagt min arbetstid. Upp och hoppa klockan 03:30! Så tänk på det när ni sitter och löser melodikrysset i morgon förmiddag: Nu har Ahlbom just haft sin lunch på jobbet!


9 mars 2006: I morgon fyller jag 30 år. "Det kallas mognad och händer även den bästa", som det står i ett lite för tidigt postat födelsedagskort från min kära mor och hennes make.

Mostrar, morbröder och kusiner med familjer har skickat mig presentkort från Ginza Musik vilket naturligtvis var överväldigande. Dels för att "inte ska väl jag...??!" men även för att det var en nyhet för mig att Ginza numera tillhandahåller presentkort. En kod medföljer som man enkelt matar in när man vill använda presentkortet i samband med köp via deras hemsida, ginza.se. Senast jag själv köpte ett presentkort hos dem var flera år sedan och det var handskrivet och smått tvivelaktigt vad gällde äktheten. :-)

Nåja, nu ska jag nog brygga en kopp te och göra några smörgåsar. I morgon är en alldeles vanlig dag...


8 mars 2006: Jag har fått en födelsedagspresent av Lena (i förskott men ändå efterskott).

En arbetskamrat och tillika god vän med sympatisk musiksmak tänker se Morrissey spela på Scandinavium den 1 april. Fantastiskt nog har han köpt en biljett extra (eftersom "det är tråkigt att gå ensam"). Det skulle visa sig vara ett genialt drag för både honom och mig för när jag berättade för Lena om det tyckte hon att det kunde bli hennes 30-årspresent till mig.

Att sedan ännu en arbetskamrat samt gode vännen och bloggaren Gårda-Måns och hela hans familj också ska dit bekräftar väl bara vilken angelägenhet det är när denne 80-tals indieikon kommer på besök. Förmodligen kommer Peter Birro att stå längst fram och gråta också.

Jag minns allra första gången jag hörde Morrissey. Det var när The Smiths precis hade upplösts och hans solokarriär hade tagit form. Det var någongång i slutet av 80-talet och jag var kanske 12-13 år gammal. Brukade varje natt spela in det gamla fina programmet Nattönskningen i P3 som bjöd på en hel del bra musik i sin helhet, det vill säga ett utmärkt sätt att banda musik på för framtida avnjutning och arkivering. Datorer och CD-brännare existerade inte. Så en natt spelades "Every Day Is Like Sunday" från Viva Hate-plattan. Den är idag en av mina absoluta favoriter med solo-Morrissey.

Det ska bli kul att se honom live för första gången. Han är ju en mytomspunnen gammal gubbe vid det här laget. :-)


2 mars 2006: Den här veckan har jag glömt bort en födelsedag. Det är dock ingen nyhet; 1994 klev jag upp på morgonen och åt frukost tillsammans med min far i godan ro när han efter en stund frågade om det kanske var någonting som jag hade glömt. Och mycket riktigt: det var hans 50-årsdag. Med en mor som inte missar en endaste namnsdag är jag själv ett hopplöst fall. Att jag snart fyller jämnt själv har jag inte tänkt det minsta på. Däremot har andra påmint mig, men tro inte att det blir något halabaloo för det.

Vi har uppgraderat vardagsrummet med några bokhyllor. Den gamla höll på att rasa samman av överbelastning så det var lika bra att lösa det enkelt och billigt genom att köpa ett par Billy och en Benno och rensa upp i träsket. Det där med "enkelt" ska dock tas med en nypa salt. Lena är för kort för att nå upp och montera väggfästena. Inte ens om hon lägger några böcker på stolen för att komma högre upp. Alltså blev det min lott att utföra det jobbet och på ett fantastiskt tummen-mitt-i-handen-manér lyckades jag med en massa svordomar och trötta tonfall få fast eländena till slut. Det hela ackompanjerades med Lenas krampaktiga skratt. Uppenbarligen framstår jag som extremt lustig när jag befinner mig i dylika trängda situationer. Fasansfullt!



1 mars 2006: Jag har börjat lyssna på musik på tåget igen. Hade en ganska lång period då jag inte kände för det men har nu hittat tillbaka till hörlurarnas förlovade värld. Det finns ju trots allt ingen annan stans som musik blir så fulländad och totalupplevd som i hörlurar och i ensamhet.

Det är mycket som är bra just nu. De absoluta favoriterna listas som vanligt under "ahlboms bästa just nu".






© 2005-2006 David Ahlbom.