Bloggtoppen.se

14 april 2006: En lång fredag

En relativt tidig uppstigning var denna långfredag nödvändig för att kunna ta del av starten av den årliga påsktraditionen kallad Alingsås Chicken Race - ett mopedrally som mopedister i från alla håll och kanter i regionen deltar i. En uppsjö av mopeder från dåtid och nutid fyllde hela parkeringen på ABB Kabeldon i Sävelunds industriområde denna morgon. Det duggade lite försiktigt från himlen men deltagarna verkade ganska taggade ändå. Alla de sorter av entusiaster gick att finna här och många hade som vanligt tagit påsken på allvar och utsmyckat både sig själva och sina fordon med fjädrar, fjun, kycklingar och ägg. Det var en fröjd att beskåda detta spektakel och en doft av nostalgi låg över hela området. Förbränd oljeblandad bensin för tvåtaktare ger i alla fall mig minnen av en svunnen tid då man själv åkte omkring på sin svartmålade Puch Dakota med glitter i lacken. Den var givetvis trimmad och tog mig från Herrljunga till den första kärleken i Od på 30 minuter. Till Ginza tog det lite kortare tid.

För att återgå till dagens race så hade jag naturligtvis kameran med mig i högsta hugg. Sedan får man själv tänka sig ljudet av mer än 400 knattrande motorer som gör sig redo för avfärd via Flyrakan och Långared till Gräfsnäs vid sjön Anten.

Klockan 15.00 dök min mor Eva och hennes Göran upp med en hemmagjord smörgåstårta (en av mina absoluta favoriter med lax och skaldjur). Det var en lite försenad present till mig och Lena som bägge fyllt år den senaste månaden. Jag minns en smörgåstårta hos min mormor när hon fyllde 80 år. Den var gjord på ett ställe som hette Hans & Greta i Kungsbacka men som inte längre finns. Den är fortfarande nummer 1 på min topplista för smörgåstårtor. Men på 1½:e plats ligger mor Evas. Den är faktiskt gjord på vanlig Hönökaka och innehåller bl a svart och röd stenbitsrom, gurka, räkor, rökt lax, crabsticks, ägg, gräslök, dill, curry, m.m.

Sedan for vi vidare tillsammans ner till Göteborg där själva huvudpresenten skulle exekveras; nämligen ett besök på Lisebergsteatern och Jörgen Mörnbäcks show "En salig samling". Det var en helt fantastisk upplevelse! Att karln är enormt skicklig visste jag förstås innan genom hans medverkan i många olika sammanhang genom åren - nu senast i P3:s program Salva tillsammans med Stefan Livh och Mirja Burlin. Men här får man verkligen ut ALLT av honom - inte bara i form av en betydligt bredare repertoar utan även genom hans fantastiska förmåga att kopiera kroppspråk som förstärker upplevelsen av hans imitationer något helt enormt. Vi skrattade oss fördärvade genom hela showen och det känns väldigt svårt att peka på någonting som var dåligt. Det var inte en död stund, så att säga. Favoritimitationer denna kväll är svåra att välja ut men några som smällde riktigt högt var Frank Sinatra, Per Oscarsson, Glenn Hysén och Sten-Åke Cederhök. Nya röster för showen var bl a Ingvar Oldsberg, Mikael Persbrandt och Per Sinding Larsen.

Mörnbäck backades upp av tre musiker men spelade själv både piano och trummor alldeles utmärkt i ett flertal nummer. Tina Säther och Anna Bromee är namnet på två damer som också ramar in föreställningen fint. Jag vill rekommendera alla att skynda iväg och se den här fenomenala tillställningen innan den tas ner. Den 13 maj är sista datumet enligt Ticnet.


13 april 2006: En skär torsdag

För att sammanfatta arbetsdagen: bra musik på radion, inte speciellt mycket folk (och inga konstiga folk heller), rätt bra flyt i trafiken och ett ihållande regn. Det var så bra att jag nästan blev lite orolig till slut. Vaknade dock med huvudvärk i morse men raderade bort den ur känselcentrum med hjälp av ett gram paracetamol.

Efter lite torsdagsenlig soppa á la gulasch fick jag ett påskägg av Lena. Hon är så go'. Det var genomskinligt och fint. Tyvärr är digitalkameran spårlöst försvunnen så det blir ingen bild på ägget. Har letat mig fördärvad efter den lilla helvetesapparaten men den vägrar avslöja sitt gömställe. Synnerligen irriterande.

I kväll har vi varit ytterst okonventionella. Vi har tittat på Kanal 5. Det var premiär för en ny serie med galningarna Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. "Ett herrans liv" är programnamnet och är en variant på Lasse Holmqvists gamla "Här är ditt liv" där man har bjudit in en gäst per avsnitt. Det handlar om personligheter som har gjort ett tydligt och ofta kontroversiellt avtryck i den svenska folksjälen. Först ut var den gamle brottaren Frank Andersson. Faktiskt riktigt underhållande och jag ser fram emot kommande avsnitt med bl a Göran Persson, Jonas Gardell, Dr. Alban och Ingvar Oldsberg. Finessen med Fredrik och Filip är att de vågar ställa ganska oblyga frågor utan att det för den sakens skull behöver bli speciellt tryckt stämning. Intervjuerna varvas med sketcher och gamla arkivbilder.


I morgon är det långfredag och då ska vi inte ha det minsta tråkigt. Det blir en dag full av mopeder, smörgåstårtor och imitatörer...


10 april 2006: Har du någonsin mött en oblyg fallos?

Jag telefonerade med min mor idag och oavsett i vilket ärende man kontaktar henne så brukar samtalet växla in på en massa sidospår. Somliga av mer spännande karaktär än andra. Idag var hon lite till sig efter ha läst i Göteborgs-Posten om den beryktade liksvampen (även känd som stinksvamp) som på latin heter "phallus impudicus". Phallus står ju för fallos och impudicus för oblyg. Det spännande med den här svampen är naturligtvis att så gott som alla associerar till en ståkuk när de ser den. Den sticker upp bland löven som en otäck blottare i skogen. Dessutom har den tydligen ett sporhaltigt slem som luktar död och förruttnelse vilket drar till sig flugor som i sin tur för sporerna vidare. Visst är naturen ganska fantastisk? Jag vill minnas att man kan hitta liksvampen avbildad på baksidan av Tori Amos debutplatta (bara som en liten parentes sådär). I vilket fall, läs gärna mer om denna smått fantastiska skapelse på Linköpings svampklubbs hemsida. Där får du veta saker om den som du garanterat inte visste.

Idag har även ahlboms bästa just.nu uppdaterats och bland annat The Radio Dept. finns med. Deras nya album "Pet Grief" släpps på onsdag den 12 april och idag har jag tjuvlyssnat på det. För alla som älskade deras debut "Lesser Matters" kan man väl inte säga annat än att besvikelse blir det INTE tal om den här gången. Tvärtom, här finns fantastiska melodier och arrangemang. Man känner igen sig men bjuds ändå på någonting nytt. Duncanson & C:O är ett bevis på att svensk indie fortfarande är alive, kicking and developing. Förlåt, men det låter så mycket självklarare på engelska. Gjorde slut på mitt sista presentkort hos Ginza idag och ordern bestod av The Radio Dept. (förstås), Morrissey och Tim Neus nya singel "Loopholes".


TV-tips: I morgon klockan 20.00 i SVT1 handlar Uppdrag granskning om den numera olagliga fildelningsverksamheten på internet som ju närmast har blivit en folkrörelse. Ett exempel på detta är det nyss bildade Piratpartiet som jobbar på att komma in i riksdagen efter nästa val. Debatten är het och själv är jag givetvis nyfiken på vart det hela ska ta vägen.


7 april 2006: Det enda säkra vårtecknet...

I morse låg det enda vårtecknet man kan lita på i brevlådan. Bilskattemärket från Vägverket. När man fäster det på skylten brukar det vara ganska behagligt ute och man ser ganska ljust an på den närmaste framtiden (observera att man måste ha "rätt" slutsiffra i sitt registreringsnummer för att lyckas med detta). Jag blev såpass upprymd över denna försändelse att jag trotsade min ohyggliga trötthet och promenerade ner på stan för att hämta en kvarglömd cykel på järnvägsstationen. Jag hann nätt och jämnt dit innan det började blåsa upp en väldigt otäck stormvind och sedan kom den här för månaden specialkomponerade nederbörden; en mix av regn, hagel och gigantiska snötussar.

Jag blev uppriktigt sagt förbannad över detta tilltag. Här tog jag mig faktiskt utomhus för att röra lite på en alldeles för otränad kropp och så får man detta i ansiktet. Ingen ska tro att jag är dummare än att jag faktiskt förstår att det är någon där uppe i himlen som sitter och jävlas med mig.

Tack och lov hade Lena hunnit komma hem från jobbet och kunde rycka ut tillsammans med Beigeben för att förbarma sig över mig och cykel. Ett konstant muttrande och grovt svärande kunde höras från min mun. Jag kom nästan i självsvängning av ilska men brast till slut ut i ett fniss eftersom det tog sig så väldiga proportioner.

Nu sitter jag inomhus igen och då skiner plötsligt solen. Behöver jag säga mer? Nä, och det tänker jag inte heller göra. Jag stannar kvar här och lyssnar på M Radio för det är ju trots allt fredag idag (åtminstone för vanliga människor - själv ska jag jobba i morgon och på söndag). Varje fredag klockan 14 kan man lyssna till Matti som inte spelar vad man vill höra utan vad man borde lyssna på. Rekommenderas varmt som avbräck för alla som har möjlighet att lyssna till webradio.


5 april 2006: Vem fyller år egentligen?!

Efter ännu en arbetsdags slut kunde jag se fram emot två lediga dagar och lite tårta. Lena fyllde år och jag stannade till vid Hallbergs blommor och köpte den största och rödaste rosen jag kunde finna åt min älskling. Det är för övrigt en väldigt trevlig butik, Hallbergs. Personalen (och då i synnerhet den skäggige mannen - är det han som är Hallberg???) är utomordentligt sympatisk och hjälper gärna till med pistiller och pistonger. När jag kom ut ur butiken med ett stort rospaket under armen blev jag hindrad av en dam som samlade in pengar mot fundamentalismen i Irak. Det var givetvis ett behjärtansvärt ärende men nu hade jag fokus på Lena, rosen, tårtan och att få komma hem och fira henne. Men att "ha lite bråttom" hjälper tydligen inte i sådana här sammanhang och om man inte har några pengar på sig (minsta summan att bidra med var 300 kr) så kommer det påstridiga förslaget "kan du inte ta ut lite pengar då?". Jag vet inte vad det var men jag blev irriterad och fick ett fnysande som svar när jag synnerligen vänligt avböjde och förklarade att jag faktiskt hade bråttom.

Väl hemma satt det 6 tjejer i köket inklusive Lena. Det var inte utan att man fick lite av en östrogenchock, faktiskt. Och magen fick en vispgräddechock av tårta. Lena fick ingen chock men väl en ros och en bok; Nick Hornbys "Fallhöjd". När jag var hos Marcus innan Morrissey-konserten i lördags noterade jag den i hans bokhylla. Den handlar om fyra personer som stöter på varandra en nyårsafton av en ren slump uppe på taket till Hopparnas hus i London, den populäraste platsen att ta livet av sig på. De blir givetvis störda av varandra i sitt gemensamma ärende och här börjar berättelsen om fyra livsöden... Känns som om det skulle kunna bli ännu en film att se på bio så småningom.

Men så kommer vi till frågan om vem som egentligen fyllde år denna dag. För jag fick storleverans från Ginza. Hela 8 CD och 1 DVD med The Concretes, Timo Räisänen, The Tiny, Jim Stärk, Loney dear, Merz, Katie goes to Tokyo och så en av min barndoms favoriter: Dunderklumpen.

Jag antar att den pengainsamlande damen på Lilla torget hade fått krupp om hon hade sett detta dekadenta fall av materialism och gynnande av västerländsk kultur. Men jag har inga skrupler i det fallet. Jag älskar musik och kan inte leva utan den. En annan dålig ursäkt kan vara att Thomas "förbjud allting" Bodström säger att artisterna inte överlever om man stjäl musiken på internet. Fast det tror jag inte på. Flera av skivorna på bilden inköptes efter att jag hade "provlyssnat" dem via piratkopior på nätet. Jag tyckte de var bra och ville ha mina egna exemplar med okomprimerat ljud. Ett par, tre stycken chansade jag på och det visade sig också att någon av dessa inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Detta är dock en debatt som jag inte tänker ta mig an just nu. Slutet gott allting gott (på nästan alla håll).


4 april 2006: På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på Loney, dear och Merz. Två nya riktigt stora favoriter vars senaste CD-plattor jag för övrigt skall få levererade till mig i morgon.

Loney, dear leds av en kille som heter Emil Svanängen. Vi snackar melankolisk indiepop men med synnerligen egensinniga arrangemang. Klockrena melodier som går rakt in i hjärtat och som får blicken att fastna på landskapet på andra sidan av tågfönstret och tankarna att fara iväg. Den P3-vane har med all säkerhet hört spåret "The City, the Airport" spelas om och om igen. Kolla gärna in Loney Dear's hemsida för där finns en hel del att läsa och titta på för den nyfikne. Ännu ett svenskt litet musikunder...

Bakom Merz gömmer sig en kille som heter Conrad Lambert. Han bor i Bristol och gör musik som får både Pulp's Jarvis Cocker och killarna i Coldplay att gå ner på knä. De sistnämnda har tydligen sagt något i stil med att världen skulle vara helt okej i fall den inte lyssnade till någonting annat än Merz. Det är ett ganska gott betyg. Vad jag säger själv? Ja, den här gången har jag nästan lite svårt att sätta etikett på det hela. Men det märks på Conrads musik att han har rest mycket. Enligt uppgift började han resa runt redan som 18-åring och idag har han kamrater i 48 olika länder. Mamma och pappa bor tydligen i Mongoliet. Det doftar exotiskt om Merz. Nya spännande världar breder ut sig i ens huvud när man lyssnar på albumet Loveheart.


2 april 2006: Dagen efter Morrissey

Ibland förstår man inte förrän en stund senare hur fantastiskt någonting egentligen var. Igår var det ju äntligen dags för exekvering av Lenas 30-årspresent till mig. Begav mig först till Guldheden för att poppa in hos min vän och kollega Marcus. Vi laddade upp med lite gamla live-MP3:or och tog sedan bussen ner till Korsvägen. Väl framme på Scandinavium träffade vi ytterligare 3 arbetskamrater och Moz-fans. Man hade delat av så att ungefär halva Scandinaviums yta användes. Det var ändå ganska glest med folk till en början och vi funderade på hur fullsatt det egentligen skulle bli. Men enligt GP var 4700 personer där.

När klockan till slut blev 19:30 dröjde det ytterligare en stund innan förbandet The Boyfriends satte igång med sin spelning. De lirade någon Gene/Shed Seven-aktig pop men med mer skrammel och utan direkt engagemang och själ. Det kändes väldigt tamt på det hela taget och publiken framför scengolvet rörde knappast på sig. Och det är väl klart att den ringa responsen från folket gjorde dem inte mycket gladare. Det måste vara fruktansvärt otacksamt att agera förband åt Morrissey.

Inte förrän klockan 20:57 small det till och vår kung Steven Patrick Morrissey trädde fram på scenen. Snyggt och propert kostymerad stod han plötsligt där och hälsade oss välkomna genom att buga sig djupt. Under första låten "First of the gang to die" fick jag ett skrattanfall. Morrisseys yviga gestikuleringar och kroppspråk var helt fantastiskt och det finns väl ingen annan som kan svinga en mikrofonsladd med sådan finess och grace som han. En trådlös mikrofon vore otänkbart att använda. Det skulle vara som att kupera svansen på en katt.

Vi fick uppleva 17 låtar (inklusive extranummer) plus "Helan går" som någon form av absurt mellanspel. Självklart blev det en hel del material från de två senaste skivorna "Ringleader of the Tormentors" och "You are the quarry" men med stänk av gamla Smiths-godingar som "Girlfriend in a coma", "How soon is now" och den tårframkallande vackra "Last night I dreamt that somebody loved me". I slagverkshörnan stod två gigantiska saker; en enorm gong-gong och en jävelstor puka. Den sistnämnda användes flitigt i "Life is a pigsty" och var även försedd med ett starkt vitt ljus som blixtrade till varje gång den drämdes till med den stora bomullspinnen.

Personligen saknade jag låtar som "Everyday is like Sunday" och låtar från albumet "Vauxhall and I" men man kan inte få allt. Av allt att döma får man nog vara väldigt nöjd.

Kändisar skymtades också. Peter Birro var naturligtvis där och dyrkade sin skyddsängel. Och när Moz mellan två låtar sa "...and yesterday we did Bingolotto" så kom ett ohämmat vrål alldeles på raden bakom mig. Det var ingen mindre än Bingolottos Rickard Olsson. Han är uppenbarligen ett gammalt fan för han sjöng med i de flesta av låtarna. Vad gällde försäljningen av tröjor och annat så blev det ingenting för min del. Nog för att den mörkblåa jackan med senaste logotypen var rätt snygg, men 600 spänn... no way. Däremot köpte jag en liten tetraförpackning med MER apelsin för 15 kronor. Det slår till och med Pressbyrån. Däremot sålde man inte någon varmkorv på Morrisseys begäran. Men vad avstår man väl inte för en levande legend?

Recensioner på nätet:

Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, Aftonbladet


30 mars 2006: Det har poppat upp en ny genre inom datorspel. Indieadventure eller vad vi nu ska kalla den. Eller kanske datorspelvärldens motsvarighet till musikens lo-fi. Eller så kan man vända på det och kalla det för superavancerade flashspel. För det är just det som är en del av charmen; att man kan spela dem på i princip vilken gammal skruttig dator som helst och de tar inte upp mycket utrymme heller. Men detta är kanske inte det viktigaste. Det mest intressanta torde ändå vara stämningen, musiken, ljuden och de vackra sagolika miljöerna.

Ett av mina absoluta favoriter är Samorost. I den första episoden ska vi rädda vår lilla planet från att krocka med en annan. Detta låter förstås hemskt, actionfyllt och stressigt. Men ack vad fel. Det fantastiska är att man inte ens kan mötas av beskedet Game Over. Tvärtom, man har all tid i världen på sig och kan klicka runt i godan ro. För här handlar det om att tänka både logiskt och fritt. Och om man inte har känsla för rätt kombination och tajming så får man lära sig det här. Och det gör inget att det tar tid eller att man fastnar lite. För det är bara så störtskönt att befinna sig i den här världen som Samorost utspelar sig i.

Skaparna av spelet är de två tjeckerna Jakub Dvorsky och Vaclav Blin genom sitt företag Amanita Design. Den första episoden kom för några år sedan och var helt gratis att spela. Det finns fortfarande kvar för den som är nyfiken och oinvigd. Episod 2 kom för ett litet tag sedan och kan också spelas direkt på nätet men bara i en demoversion. Vill man uppleva hela äventyret kan man köpa fullversionen till det klart överkomliga priset $6,90. Och det vill man, tro mig.


27 mars 2006: klockan 04:53

Jag sitter och terapibloggar på pendeltåget. Det råder nämligen lite allmän morgonkris. Redan när jag klev upp ur sängen hade jag The Concretes låt Chosen One i huvudet. Min trötthet lindrades en del av tanken på att få lyssna av den i MP3-spelaren så fort jag tagit mig ombord på tåget. Men nu sitter jag här med hemska antiklimaxkänslor efter att ha gjort den fasansfulla upptäckten att just den låten har trillat bort ur minnet senaste gången jag laddade in ny musik från datorn. Plötsligt känner jag mig aptrött och en smula håglös. Nästan sorgsen av saknad. Förstår ni nu hur mycket musik kan betyda för mig?

Jag såg musikvideon till nämnda låt igår kväll på aftonbladet.se (de har en rätt trevlig avdelning för sådant). Den är klart sevärd. The Concretes befinner sig i olika miniatyrvärldar samtidigt som de tittar ner på sig själva i naturlig storlek. Låter kanske udda och det är det också. Det slår mig dessutom vilken superintrovert approach sångerskan Victoria Bergsman har; på ett sådant där klassiskt indiesätt. Det finns någonting där som både lockar och retar. Samtidigt som hon är oerhört cool får jag en enorm lust att (om jag hade haft möjlighet) kittla henne under armarna, göra fula grimaser och pruttljud med munnen - allt för att få henne att spricka upp i ett leende eller rentav ett gapskratt.

Jag tror att detta är en av de saker som skiljer mig åt från många andra seriösa indiefanatiker... den till synes avsaknade närvaron av självdistans och humor. För samtidigt som jag på betraktningsavstånd diggar den stilen så inser jag att jag aldrig skulle klara av att hålla den själv i speciellt många minuter. Inte ens om jag stod i rampljuset. Men jag antar att vi alla har våra egna sätt att tackla tillvaron - offentligt som privat. Sedan har vi det här med alla dessa udda kreationer som bärs av indiefolk. Själv lär aldrig bli stamkund hos Myrorna.

(Dagens självklara låt: The Concretes - »Chosen One«)


24 mars 2006: 9 månader kvar till julafton.

Aprilväder vet vi ju alla vad det betyder. Jag tror att det har kommit lite tidigare än vanligt i år. Jag hade faktiskt svårt att tro mina ögon när jag tittade ut genom dörren i morse. Men istället för att nypa mig i armen så tog jag en bild på eländet. Och som synes har gatukontoret att göra.

Väl framme på järnvägsstationen studerade jag ett stort moln av kajor som höll krismöte i skyn. Deras höga läten hade en mycket anklagande ton. De letade efter en syndabock att hacka på och skrek på fågelspråk: -VEM VAR DET SOM SA ATT VÄRMEN HADE KOMMIT HIT?!

Jag förstår dem helt och fullt. Jag vill också ha någon att hacka på. Så när det drogs i en nödöppnare för tredje gången på min vagn idag gick jag loss lite på en högstadiegrabb. Min vokabulär var nog dessvärre lite för avancerad så jag tror inte riktigt att det gick hem. Jag kompenserade det därför med att drämma igen dörren till förarhytten med enorm kraft. Det kändes lite skönt.

Hoppas att morgondagen blir bättre och att någon tar bort allt det vita med en stor blåslampa.

(Dagens låt: Differnet - »It never entered my mind«)


23 mars 2006: Toapappret har tagit slut!!!

Ja, det är ett av dagens stora problem här hemma. Andra exempel kan vara MSN-installationer och Outlook-haverier. Microsoft. Pyttemjukt, precis som toapappret. Nu håller jag på att flumma till rätt kraftigt, känner jag. Nästan á la Kjell Alinge faktiskt. Hans tämligen fritt formade radioprogram Eldorado återuppstod ju på webben för något knappt år sedan. Det gick tydligen så bra att det nu sänds på FM-bandet igen. Varje torsdag i Sveriges Radios P2 kl. 22:30 kan man höra detta tankefrisläppande och obegränsade program. Eller som Kjell själv formulerar sig om den allra första upplagan av Eldorado 1980:

Ett tvåtimmars långt program som blev stilbildande. Under samma färgsprakande neonskylt trängdes för första gången glimmande melodisk musik från världens alla hörn med nöjeskommentarer och utsnitt ur kulturlivets virvel.


Finns det någon som kan sätta ord på det abstrakta i våra liv så är det just Kjell Alinge. Det finns många som får allergiska reaktioner av att bara höra hans namn nämnas, men det är väl just så det är med det marginella - alla kan helt enkelt inte få plats att andas där ute på kanten. För mig är Kjell en hjälte ända sedan barndomen. Det var han som skojade till det så fruktansvärt tillsammans med Janne Forssell i 70-talets "Hemma hos" och det var han som gav en av mina alltime-favourites, Rupert Hine, regelbunden playtime i sitt program. Det gick så långt att Rupert tillverkade en speciell Eldorado-vinjett som jag än idag kommer ihåg. När man hörde den kunde man förvänta sig ett par timmars unik radio.

Ett annat tips på annorlunda kultur som vi inte får speciellt mycket av är animerad film. Genren är mycket större än vad man kan ana idag, men tyvärr får den alldeles för lite utrymme. I senaste avsnittet av SVT:s kulturmagasin Sverige fick vi möta Jonas Odell från Filmtecknarna som har gjort en hel del spännande saker inom animation; musikvideor (med bl a Feeder, Franz Ferdinand och Goldfrapp), kortfilmer, TV-serier och grafik för TV. På deras hemsida kan man titta på en hel del av deras spännande produktioner. Den 14 april visar för övrigt SVT2 Odells animerade kortdokumentär "Aldrig som första gången" (Never Like the First Time) som fick Guldbjörnen vid årets festival i Berlin.

Nu måste jag ta en promenad till affären och köpa toalettpapper.



21 mars 2006: Jag har börjat använda öronproppar på tåget. Det är ju inte alltid som man är sugen på musik kl 04:50 på morgonen. Än mindre är man sugen på kompressorer som brummar, fläktar som blåser, ledstänger som vibrerar och luckor som slår. Det är verkligen ett fruktansvärt oväsen ombord på många av pendeltågen. Vi talar alltså om fordonen som trafikerar Alingsås-Göteborg - modell X11 som har överlevt sig själv tack vare konstgjord andning i form av kommande renoveringar. Jag hade hoppats på helt nya tåg men vi lär få dras med de här åbäkena ett bra tag till... Så ofta jag har möjlighet tar jag regionaltågen istället. Betydligt högre komfort och därtill ca 10-12 minuter kortare restid.

Tillbaka till öronpropparna. Det är egentligen inte klokt vad mycket ljud vi stackars moderna människor har omkring oss dagligen. Jag är ärligt talat inte förvånad över all tinnitus och stress som blir till helveten för allt fler människor. Själv sitter jag och arbetar i 9-10 timmar per arbetsdag i en ganska bullrig och stressig miljö och där måste jag tyvärr vara fullt hörande hela tiden. Men från och med nu är öronproppen min vän när jag är på väg till och från jobbet. På hemvägen kanske den ersätts av MP3-spelaren. Den är ju förstås raka motsatsen till öronproppar men bjuder ändå på ljud som är "önskat" och stänger ute det tärande och onödiga bruset från vår hysteriska omvärld.

Dagens lustigaste nyhet måste vara när Botswanas president Festus Mogae kommer på statsbesök till Sverige och utrikesministern precis har blivit utbytt från en Laila mot en Bosse. I och för sig vet jag inte vad skillnaden är mellan de två (förutom könsskillnaden); de verkar bägge tämligen snustorra, så jag tvivlar på att farbror Festus ens noterade det. Kunde ändå inte låta bli att skratta lite åt eländet...


20 mars 2006: Idag finns verkligen inte mycket att säga. Jag har jobbat första dagen efter att ha varit sjuk och är fullständigt slut som människa. Orkade nästan inte ta mig hem för egen maskin när jag klev av tåget och skulle cykla hem. Ett ruskigt snöväder förstörde dessutom slutet av arbetsdagen. Trodde knappt mina ögon när det plötsligt började yra av stora flingor. Det var värst ute i de västra stadsdelarna av Göteborg. Hoppas resten av skiten håller sig kvar ute till havs och självdör. Nu har vi inte tid, ork eller lust med mera vinter!

Samtidigt, i tö kommer det där fram som göms i snö. Igår fick jag punktering på cykeln efter att ha kört på en spik (ovanligt värre, det brukar ju alltid vara krossat glas nu för tiden). Det är synd att man är både för lat och för oteknisk för att det ska vara värt att spara in pengarna på att göra det själv...


19 mars 2006: Idag möttes jag av den smått absurda nyheten att Morrissey tydligen kommer att uppträda i TV4:s Bingolotto den 9 april. Det var i morse som en kollega (ett gammalt troget Morrissey-fan) SMS:ade mig detta besked efter att själv ha hört det på nyheterna. Efter att ha googlat lite på ärendet så verkar det ju stämma. På Sonic påstås det i en notis att Morrissey personligen har haft önskemål om att få marknadsföra sitt nya album »Ringleader of the Tormentors« i så "cheesy" TV-program som möjligt. Okej... nu är ju Bingolottos nuvarande programledare Rickard Olsson jävligt poppig jämfört med både Gunde Svan och gamle Leif "Loket" Olsson. Rickard satt till och med i SVT Ungdoms program Bullen för ett antal år sedan och stoltserade med en Gay Dad-t-shirt. Så jag vet inte om det känns så absurt efter att ha tänkt efter lite. Men det blir ju förstås en kul syn att se gamle Moz stå och sjunga för en annorlunda publik. Må de höja sina duttpennor i skyn när han sätter igång. Enligt rykten är TV-studion i Gamlestadens fabriker i Göteborg fullbokad det aktuella datumet så hängivna fans får nöja sig med att spela bingo hemma i soffan...

ANNARS: Idag har våren gjort sig hörd på riktigt allvar. Min förkylning har så gott som hissat vit flagg och jag försökte assimilera mig till samhället igen genom att cykelpromenera till ICA Maxi. Det kändes riktigt uppiggande. Hoppas att detta var brytpunkten för vintereländet.



17 mars 2006: Dagen före dopparedagen 2005 hävdade jag bestämt att cureomatic.com's förstasida inte är någon blogg. Nu är ju vi människor inte sämre än att vi kan definiera om saker lite och kanske rent av ändra oss. Eller? Hursomhelst ska jag denna fredag ägna mitt skrivande åt att krypa till korset!

Jag tror att jag är lite rädd för hypen kring det här med bloggar och bloggare. Precis som när jag var liten och ville arbeta med radio eller TV när jag blev stor... det var redan i mitten på 80-talet som dessa saker kom upp i mitt huvud och då fanns bara statligt etermedia att tillgå. Men när jag väl kom upp i gymnasieålder så fanns ett oerhört utbud av kabel-TV, paraboler och en hel uppsjö av kommersiella kanaler i olika riktning. Jättebra! Vilket läge! Eller? Nej, plötsligt skulle ALLA jobba med media. Det var inne, häftigt och coolt. Detta skrämde mig en smula, tror jag. Min dröm var ju att bara bli ännu en lagom snustorr och välartikulerad gök som presenterade musik och program på ett anständigt sätt i en radio som nu var på väg att bli en minoritet i etermedias Sverige.

Ungefär på samma sätt tror jag att jag förhåller mig till det här med bloggandet. Jag vill på något sätt undvika att förknippas med det hypade och "heta" kring detta nya fenomen. Jag har faktiskt drivit en hemsida sedan slutet av 90-talet - enbart för mitt eget höga nöjes skull. Och nu har jag valt dagboksformat för det tilltalar mig.

Hur förklarar jag nu då att jag har ramlat in strax över 30-strecket på Bloggtoppen.se under kategorin kultur?! Jo, jag råkade läsa Wikipedias förklaring av ordet "blogg":

Blogg (en förkortning eller förenkling av webblogg; av engelskans blog (kortform av weblog) är en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg på en webbsida där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen alltid är högst upp. Bloggen kännetecknas av att texten publiceras i samma ögonblick som skribenten sparar den.

Blev först lite konfys men bestämde mig sedan för att fråga någon som borde veta. Skickade ett e-mail till innehavaren av sajten Bloggtoppen och bad om dennes åsikt. Svaret blev:

Hej, tog en titt på din sida. Den funkar att lägga till, men är som sagt på gränsen. Men idag är jag på bra humör så den går. :)

Nu blev jag ännu mer konfys. Det enda som egentligen skiljer cureomatic.com åt från en standardblogg är avsaknaden av kommentarsmöjlighet per inlägg samt att sidan är helt manuellt kodad i en texteditor. Men, tack vare Bloggtoppens goda humör och en definition från fantastiska Wikipedia har vi nu rätt ut det hela: Detta är en blogg. Utan större pretantioner och krav, men ändå: en blogg! Vad skönt!

Trevlig helg!


16 mars 2006: Det höll inte. Igår blev jag tvungen att sluta köra någon dryg timma innan hemgång. Jag överlevde förmiddagen eftersom jag bara behövde sitta och åka med. En nyutexaminerad förare fick mitt förmiddagspass, nämligen. Men efter lunch small det till. Huvudvärken var värst. Ibuprofen hjälpte noll. Tvärtom, den verkar ge mig nässelutslag så senare på kvällen såg jag helt vanställd ut runt ögonen. I morse vaknade jag med tjock och öm hals, ont i kroppen, snuva och hela paketet. Så det var vältajmat igår. Karensen blev ju inte så tuff den här gången...

Jag har dock inte varit sjukare än att jag har orkat ha laptopen lite i knät och försökt glömma bort sjukan. Detta resulterade i vad man nu kan se nästan längst upp på sidan; en listning av de 5 senaste spåren som spelas i mediaspelaren här hemma. Och inte nog med det: vissa av låtarna kan du som besökare här provlyssna genom att trycka på en eventuell playknapp som ibland uppenbarar sig bredvid artistnamnet. Uppdatering sker i realtid så nu kan du alltid få reda på vad som ljuder här hemmavid!

CDON.COM firar 7 års-jubileum och säljer ut en massa bra skivor, film, böcker och spel till löjligt låga priser. Som synes här intill har jag fyndat lite. När det kommer ner till så här överkomliga priser är det inte längre några tvivel om att det är kul med en CD-skiva i bokhyllan istället för ett gäng MP3-filer i datorn. Dessutom får man en färsk booklet att sniffa på och bläddra i. Hoppas att det ramlar ner i brevlådan redan i morgon. Har även utnyttjat ett av mina presentkort på Ginza. Det blev en DVD med Dunderklumpen och två CD; The Concretes och The Tiny.



14 mars 2006: Igår kväll huttade jag 15 ml Kan Jang för det kändes misstänkt ömt i halsen. I morse var det värre med snuva, halsont och huvudvärk. Det var ju inte längesedan man drog på sig sånt så det känns lite betungande. Så länge man inte har feber funkar det väl att jobba, men kul är det då inte.

Apropå feber så diskuterades detta ämne i P1:s Kropp & Själ för ett tag sedan. Det är ju rätt intressant det här med att "normal kroppstemperatur" sägs vara 37°C för det kan tydligen variera rätt rejält från individ till individ. De flesta febertermometrar har ju ett litet rött streck runt 38 som då markerar febergränsen. Men detta är ju fel, kom man fram till i radioprogrammet. Det enda man kan gå på är givetvis vad man har för personlig normaltemperatur och när man känner sig dålig av feber. Högst individuellt, alltså. Så det här med att inte "godkännas som sjukskriven" när man har knappt 38°C i temp - trots att man känner sig riktigt sjuk - hör egentligen till stenåldern men utövas fortfarande av både arbetsgivare och läkare. Det är inte lätt att vara människa. Tur att jag själv har en modern arbetsgivare i det avseendet. Jag har nämligen en knivskarp gräns runt 38,2°C där kroppen plötsligt skriker "FEBERVARNING!!! FEBERVARNING!!!" och sängläge krävs.

Vad som också framgick var olika febertermometrars trovärdighet. Rektalt, oralt eller i örat... det är frågan. Den sistnämnda varianten känns ju helt klart enklast och det var också vad professionellt folk rekommenderade som tillförlitligaste metod. Dessutom tar det tydligen bara några sekunder till skillnad från de två andra metoderna som kräver flera minuter. Får nog satsa på en örontermometer och slänga den gamla munditon. Fast man kanske ska vänta lite och se vad som händer med utvecklingen... vi lever ju i 2006. Kanske blir det snart som på bilden? :-)


12 mars 2006: Sol och klarblå himmel! Det är nästan så att man glömmer bort den förbannade kylan mitt i allt ljus och fågelkvitter. Mars, den första vårmånaden krigar heligt mot Kung Bore. Och vi tappra medsoldater gör vad vi kan för att vinna slaget mot vinterns järngrepp. Vi ler och ser oss förhoppningsfullt omkring efter små vårtecken. Just fågelkvittret var ett sådant tecken denna dag. Det var efter den tidiga lunchen när jag åkte tillbaka till Vagnhallen Majorna för att köra ut en linje 11 i solskenet som jag lade märke till det. Det lät verkligen vårlikt och ingav lite hopp!

När den här dagens arbete var överstökat så tog jag en sväng till kollegan och kompisen Marcus i Guldheden (även känd som "Halsduks-Marcus" i vissa kretsar). Han är sympatisk på många sätt och vis. Inte nog med att han öser en massa ny och bra musik över mig titt som tätt (och råkar köpa extra Morrissey-biljetter som man kommer på att man vill ta del av); när man kommer på besök så är det inte heller ovanligt att man möts av en helt fantastisk doft av nybakat bröd, bullar eller kakor. Idag råkade jag tajma in några plåtar med bullar som gräddades samtidigt som det lirades World of Warcraft för fulla muggar. Efter lite introduktion av Marcus gällande detta uppslukande spel samt Miranda-support från min sida så var det dags att provsmaka de nygräddade härligheterna. Det var två varianter: en standard á la kanel och en med hasselnötter i. Den sistnämnda typen av bulle var ny för mig och blev också favorit. Marcus är inte rädd för att experimentera lite. Det är nog det som gör honom till en så skicklig hemmabagare. Jag fick ett boktips också: Bröd - en bok för den som vill bli riktigt seriös och baka spännande bröd hemma. Jag behövde inte bläddra speciellt många sidor förrän snålvattnet började rinna i käften. Vilka fantastiska te- och smörgåsstunder man skulle få om man bara orkade lägga ner lite arbete själv. Nu får man bara hoppas på det bästa i affären och dessutom betala dyrt för det. Själv är bäste dräng!

Hemma i Alingsås igen och känner mig nu rätt utmärglad. Efter fyra dagars arbete känns det dock fantastiskt med två lediga. Ikväll är det "fredagsmys" som gäller för mig!


10 mars 2006: Idag har jag för en gång skull kunnat gå till jobbet i civila kläder och se fram emot gratis frukost, lunch och eftermiddagsfika. Det har varit s.k. kompetensutveckling i form av projektet KOLLA (en akronym för KOllektivtrafik för aLLA). Det handlar om just det; att kollektivtrafiken skall bli än mer tillgänglig för folk genom att anpassas för att möta även funktionshindrade människors behov.

Det var en ganska trevlig dag på det hela taget där vi fick delta i diskussioner om hur man bemöter funktionshindrade människor samt hur kollektivtrafiken nu och i framtiden ska uppgraderas för att göra det lättare för dessa. Men det mest intressanta var kanske att själv få prova på att sitta i rullstol (det hade jag faktiskt inte gjort tidigare), köra rollator (nåja, jag provade mormors gåstol några gånger för många år sedan) samt gå blindgång med käpp mitt ute i Gårda under lunchrusningen. Ni ser på bilden hur jag försöker forcera en trottoarkant (motivet torde vara utmärkt denna dag då jag ju fyller gubbe).

Väl hemma möttes jag av gratulationer i form av analoga kort, elektroniska meddelanden, kramar, pussar och presenter. Och nu iordningställer Lena en läcker köttbit med cambozolagräddsås, klyftpotatis, ugnsrostade rotsaker och ruccolasallad - en av mina gastronomiska favoriter. I övrigt är det lugnt och skönt och inget ståhej. Precis som det ska vara när man fyller gråhårigt. Enda problemet nu är väl att jag måste lägga mig 20:00 i kväll. Min svåger fyller år och ska bjuda på middag i morgon så jag har tidigarelagt min arbetstid. Upp och hoppa klockan 03:30! Så tänk på det när ni sitter och löser melodikrysset i morgon förmiddag: Nu har Ahlbom just haft sin lunch på jobbet!


9 mars 2006: I morgon fyller jag 30 år. "Det kallas mognad och händer även den bästa", som det står i ett litet för tidigt postat födelsedagskort från min kära mor och hennes make.

Mostrar, morbröder och kusiner med familjer har skickat mig presentkort från Ginza Musik vilket naturligtvis var överväldigande. Dels för att "inte ska väl jag...??!" men även för att det var en nyhet för mig att Ginza numera tillhandahåller presentkort. En kod medföljer som man enkelt matar in när man vill använda presentkortet i samband med köp via deras hemsida, ginza.se. Senast jag själv köpte ett presentkort hos dem var flera år sedan och det var handskrivet och smått tvivelaktigt vad gällde äktheten. :-)

Nåja, nu ska jag nog brygga en kopp te och göra några smörgåsar. I morgon är en alldeles vanlig dag...



8 mars 2006: Jag har fått en födelsedagspresent av Lena (i förskott men ändå efterskott).

En arbetskamrat och tillika god vän med sympatisk musiksmak tänker se Morrissey spela på Scandinavium den 1 april. Fantastiskt nog har han köpt en biljett extra (eftersom "det är tråkigt att gå ensam"). Det skulle visa sig vara ett genialt drag för både honom och mig för när jag berättade för Lena om det tyckte hon att det kunde bli hennes 30-årspresent till mig.

Att sedan ännu en arbetskamrat samt gode vännen och bloggaren Gårda-Måns och hela hans familj också ska dit bekräftar väl bara vilken angelägenhet det är när denne 80-tals indieikon kommer på besök. Förmodligen kommer Peter Birro att stå längst fram och gråta också.

Jag minns allra första gången jag hörde Morrissey. Det var när The Smiths precis hade upplösts och hans solokarriär hade tagit form. Det var någongång i slutet av 80-talet och jag var kanske 12-13 år gammal. Brukade varje natt spela in det gamla fina programmet Nattönskningen i P3 som bjöd på en hel del bra musik i sin helhet, det vill säga ett utmärkt sätt att banda musik på för framtida avnjutning och arkivering. Datorer och CD-brännare existerade inte. Så en natt spelades "Every Day Is Like Sunday" från Viva Hate-plattan. Den är idag en av mina absoluta favoriter med solo-Morrissey.

Det ska bli kul att se honom live för första gången. Han är ju en mytomspunnen gammal gubbe vid det här laget. :-)


2 mars 2006: Den här veckan har jag glömt bort en födelsedag. Det är dock ingen nyhet; 1994 klev jag upp på morgonen och åt frukost tillsammans med min far i godan ro när han efter en stund frågade om det kanske var någonting som jag hade glömt. Och mycket riktigt: det var hans 50-årsdag. Med en mor som inte missar en endaste namnsdag är jag själv ett hopplöst fall. Att jag snart fyller jämnt själv har jag inte tänkt det minsta på. Däremot har andra påmint mig, men tro inte att det blir något halabaloo för det.

Vi har uppgraderat vardagsrummet med några bokhyllor. Den gamla höll på att rasa samman av överbelastning så det var lika bra att lösa det enkelt och billigt genom att köpa ett par Billy och en Benno och rensa upp i träsket. Det där med "enkelt" ska dock tas med en nypa salt. Lena är för kort för att nå upp och montera väggfästena. Inte ens om hon lägger några böcker på stolen för att komma högre upp. Alltså blev det min lott att utföra det jobbet och på ett fantastiskt tummen-mitt-i-handen-manér lyckades jag med en massa svordomar och trötta tonfall få fast eländena till slut. Det hela ackompanjerades med Lenas krampaktiga skratt. Uppenbarligen framstår jag som extremt lustig när jag befinner mig i dylika trängda situationer. Fasansfullt!


1 mars 2006: Jag har börjat lyssna på musik på tåget igen. Hade en ganska lång period då jag inte kände för det men har nu hittat tillbaka till hörlurarnas förlovade värld. Det finns ju trots allt ingen annan stans som musik blir så fulländad och totalupplevd som i hörlurar och i ensamhet.

Det är mycket som är bra just nu. De absoluta favoriterna listas som vanligt under "ahlboms bästa just nu".






© 2005-2006 David Ahlbom. E-post: webmaster@cureomatic.com